lömet, anklagades och hade, då bourbonerna tervände, skapat sig en inflytelserik ställing. Han var liberal legitimist. När han deputeradekammaren under adressdebatten völl sitt första stora politiska tal, skall suizot ha utropat: Sannerligen, en stor alent! När bourbonerna gingo ilandsflykt, stannade han qvar och gick ed på den nya cartan, en ed, som sedermera gjorde honom nycket obehag, men likväl icke afhöll honom ån att förbli legitimismens förkämpe eller tt längre fram äfven gifva republiken och let andra kejsardömet sin ed. Invecklad i hertiginnans af Berry historia år 1832, förstod han att af juryn utverka sin frikännelse Blois, ingick år 1838 koalition med Guizot och Thiers för att störta Molt och var år 1840 i den orientaliska frågan förkämpe för de Thiersska förslagen. På! den tiden var han så häftig oppositionsman mot Julidynastien, att han till och med beskylldes ör revolutionär cynism., men på samma ng förblef han öppet advokat för hofvei i Görz, der han år 1836 frambar sin hyllning åt den åldrige Carl X, likasom han sedermera var bland pilgrimerna till Belgravesquare; derför brännmärktes han i kamma-4 ren. Eget nog återfinner man den sålunda brännmärkte legitimisten år 1848 irepresentantkammaren. Ännu under de sista vecorna af sin lefnad erinrade han om, att han tillsammans med Baudin hörde till parlamentet i det 10:de arrondissementet, som förklarade presidenten Louis Napoleon afsatt och fåge Kejsar Napoleon behandlade honom likväl med stor undfallenhet. År 1863 inträdde Berryer tillika med Thiers i legstiftande kären och intog sin plats bland oppositionen. Både i pressen och i sina tal hörde han till dem, som gjorde front mot rens personliga regering.. När han år 4 besökte sin vän lord Brougham i Engind, gåfvo politiska statsmän för honom en lysande bankett, som bivistades af 400 personer och på sin tid uppfattades såsom en demonstration mot kejsaren. Något stortinflytande på de politiska händelserna utöfvade Berryer emellertid icke. Hans rykte såsom sakförare och talare var dereniot mycket stort.