Aftonbladet – 5 december 1868, sida 2

af dess menskliga verktyg. Hon kunde ick förlåta sin man, Han hade endast någr: dagar varit borta ifrån henne; men dess hade varit olycksdigra som år, och genon att icke lemna henne någon upplysning on sin vistelseort hade han tydligt nog gifvi tillkänna, att han önskade glömma sin hu stru, icke endast att lemna henne. Må så varan, tönkte hon; detta är han. sak och inte min. Skilsmessan och glömska: skola bli så fullständiga, som han någonsi kan önska det. Hon spatserade med sänkt blick, medai hon öfverlemnade sig åt dessa tankar. Di stigen blef bredare, såg hon upp. Byn Ja; längt bakom henne, och framför henne lå; den lilla grå kyrkan, omgifven af sin kyrko. gård. Här har jag varit en gång förr, tänkt Dora, och kanske att jag snart kommer hi igen. Hon kunde icke motstå den bittra frestelsen att bese det ställe, som kanske snar skulle bli hennes mors sista hem. Några ft grafvar lägo här och der inom det trånga rum, som en låg mur omslöt rundt omkring den gamla byggnvingen. Genom den öppns Iyrkdörren kunde Dora se altaret och deröfver ett fönster med sina glasmålningar Purpurfärgade Jjusskiftniogar med lysande strimmor af rubinens och smaragdens färgol föllo på den hvita altarduken och golfvets kalla stenar. Men icke en enda lefvande sj var synlig. Höga träd reste sig på alla håll och bildade en mörkgrön bakgrund, som utestängde från de döda den vänliga synen menskliga boning Men i denna mörka und föreföll det Dora att det var godt att var. En sådan liten kulle af rödaktig rd, som den nyss redda graf, på hvilken hennes ögon nu föllo, skulle kanske snart 0 n