Aftonbladet – 4 december 1868, sida 3

Stockholms-bref. IV. Herr redaktör! i Den som trodde att Stockholm skulle ha nog med att tänka på Carl XII:s-festen, der känner icke vår hufvudstad. Det var ett alltför högtidligt ämne, fostrade alltför ädla fosterländska tankar, som kunde bli alltför skadliga för små usla intressen, hvilka frodas endast under fiskei grumligt vatten. Man måste hafva något derbredvid att tänka på, något. som kunde distrahera en smula, draga OSS ned från det upphöjda, det ädla, det sannt fosterländska. Ilvar skulle man få tag i något sådant? Icke gick det an, att vi samlades i en tät klunga omkring Carl XII:s minnesstod och sågo högtidliga ut. Det kunde förefalla som vore vi ett folk, hvilket visste hvad det ville, såsom önskade vi stå och falla för vår gamla nordmannaära. Kan man tänka sig något så löjligt? Icke gick det an att Upsalasångarne, de der pojkarne, som foro till Pa. ris förlidet år och för utlandet bekräftade hvad Jenny Lind och Christina Nilsson redan förut insinuerat, skulle få alideles ostörda stämma upp fosterländska hymner? Det skulle låta ännu löjligare. Nej man måste hafva skrän, hvisslinger och fåniga skrik bredvid hymnerna; då först kunde det blifva något komplett. Aen huru skulle det tillgå att få det der i ordniog? Huru skulle utlandet riktigt kunna blifva öfvertygadt om, att vi visst icke äro ett folk, att vi ingalunda bekymra oss om vår gamla nordmannaära, att det högtidliga icke finnes till för oss, att en nationalfests värdiga firande betyder ingenting, om vi ej få några dussin fönsterrutor krossade, några hufvuden blodiga, några arma satar arresterade? Det var sannerligen icke så lätt att besvara den frågan, tror man kanske, men då glömmer man att det alltid finnes hjelp inöden och att vederbörande här i Stockholm alltid åtaga sig att genom en eller annan dumhet gå dem till mötes, som roa sig med det ofvannämnda fisket. Den famösa läktaren kom till stånd. Det behöfdes icke mera för de meromnämnda fiskrarne, Från den läktaren lade de ut siva