Aftonbladet – 3 december 1868, sida 3

-A MM Om makt var ännu stark — stark och glödande, men förtroendets ädlare band hade brustit. Ja, jag måste resa,, sade han i förtviflad ton. Det är det bästa.x Dora hade icke trott att hon skulle kunna lida så mycket. Hon hade varit gift endast två veckor — icke fullt tre — och han lemnade henne, antingen derföre att hennes sällskap var honom en börda, som han icke kunde uthärda, eller derföre att öfvertygelsen om hennes brottslighet var en sorg, som han ej kunde bära. Hvarje önskan att rättfärdiga sig dog inom henne. Han kunde resa, han kunde bli borta; en ny försäkran om hennes oskuld ville nu icke komma öfver hennes läppar. Farväl,, sade han åter och kysste henne — ack, huru kallt denna gång! — och lemnade henne. Han reser snart, tänkte hon, och sedan hon stängt in sig gick hon fram till fönstret och väntade der. Hon såg nedåt vägen. Huru ofta hade hon icke väntat på bans återkomst, utan att hon hade någon aning derom. Hon erinrade sig huru han och Florence en gång hade kommit in i huset tillsammans. Hon erinrade sig huru hennes Jleende ansigte var uppåtvändt mot hans, och huru deras båda solbelysta gestalter bländade henne med sin klarhet. Den svartsjuka bäf-van, som genomfor henne, då hon betraktade dem, den plågsamma rodnad, som höljde hennes ansigte, då hon vände sig bort för att icke se denna syn, och Evas förvånade utrop: Så röd ni är, kusin Dora! — allt detta erinrade hon sig nu, och då hon tänkte på allt hvad hon hade lidit för denne mans skull, och huru hon hade blifvit belönad, önskade hon lidelsefullt att hon aldrig hade blifvit född. Ingen kom till henne. Ensam var hennes bittra stund. Dess bittraste smärta var snart förbi. Hon börde vagoshjulen knarra i sanden; hon såg vagnen rulla ned utför den branta vägen. Hon sjönk ned på sina knän och såg den genom förblindande tårar, och sedan den var försvunnen låg bön ännu der