Aftonbladet – 3 december 1868, sida 2

högaktade, så var det du; du syntes mig si ren, så fläckfri. Jag skulle gerna lemnat dig min heder att förvara och gjort det med förbundna ögon. Och att det skulle kunna gö så långt! Gud gifve att allt vore förlorad och jag stode som en fattig, ruinerad mar med Eva och dig, om jag blott hade der oskyldiga hustru, hvars sömn jag betraktade denna morgon ! Hon kunde icke uthärda detta. Henne: stolthet smälte vid åsynen af hans sorg. Seende upp till himlen, sade hon i lidelsefull ton Jag är oskyldig! — Ack, tro att jag äl oskyldig! Tro endast detta, och älska sedar gerna henne, om du så vill. Betrakta mig Richard, och tro att jag är oskyldig. Han såg på henne, som hon bad, men läste endast kärlek och förtviflan i hennes ansigte. han såg icke oskuld der, men med en djup sorgsen. suck gjorde han dock en förtviflad ansträngning för att kunna tro henne. Dora, sade han, jag vill inte såra eller förorätta dig; men säg mig: är det sannt, att mrs Luan lofvade att du skulle bli min hustru, första gången du kom hit? Dora kände slaget, men svarade lugnt: Hon spådde det — hon lofvade det inte. Hennes läppar skälfde, då hon sade dessa ord. Han kände medlidande med henne och gjorde icke någon vidare anmärkning. Är det sannt, fortfor han, att du, då Florence frågade dig hvad det var som hade fört mig till dig den der aftonen, nekade att svara henne? Ja, det är sannt, sade hon och log ett nästant stolt leende. h Det var tyst en stund, och derefter sade an: Farväl, Dora; Då han sade dessa ord, lemnade leendet hennes ansigte, såsom solskenet lemnar himlen. Hennes ögon blefvo mörkare, under det hon stirrade framför sig, hennes läppar hvitnade, och hennes anletsdrag antogo stenens eller dödens stelhet, Hon skälfde från hufvud till fot, som asplöfvet för en stark vind, men hun såg modigt in i hans ansigte. Den störm,