Aftonbladet – 2 december 1868, sida 3

RBättegångsoch Pollssaker. Gatuoroligheterna. Några och tjugu karlar och pojkar, hvilka deltagit uti gatuoroligheterna, voro 1 dag inkallade till polisdomstolen — En del bekände sin brottslighet, och om dessa kommer utslag att om måndag meddelas; rörande de öfriga uppsköts målet till fredagen för införskaffande af bevisning. — Eldsvådor. I söndags afton utbröt eld uti en bodkammare i huset n:r 23 vid Norra Tullortsgatan, och i går e. m. kom elden likaledes ös inom egendomen n:r 9 vid Wolmar Yxkullsgatan, utan att på någotdera stället någon betydligare skada skedde. Om båda eldsvådorna ha olisförhör i dag hållits; men huru elden uppkommit har dervid icke kunnat utrönas. — Stölden wvid norra arbetsinrättningen. Sistl. tisdag fortsattes ransakningan med de för denna stöld tilltalade, och tillstädeskom dervid såsom ombud för syssloman Boman, v. häradshöfding Wendtland, fattigvårdsnämndens ombudsman, Vv. häradshöfding Törnebladh, och allmänna åklagaren, stadsfiskalen Silfversparre. De tilltalade hördes angående åtskilliga omständigheter, och framgick deraf, att Julia Carlsson redan på söndagsnatten, under det samtal, som uppstod mellan henne och Boman, då denne efter stöldens föröfvande hemkom, erhållit vetskap om att penningarne voro åtkomna på oärligt sätt. Carlsson kunde nemligen ej förneka, att icke möjligen under nämnda samtal Boman omtalat för henne, att penningarne voro stulna, men hon påstod sig hafva trott, såsom ock Boman föregifvit, att tillgreppet skulle skett af de i föregående referat omnämnda tre personerna, med hvilka Claös Boman, såsom han för Carlsson uppgifvit, ingått en edlig förpligtelse, att de skulle hjelpa hvarandra med penningar, äfvensom då den ene påfordrade den andres hjelp vid andra tillfällen. Carlsson bestred dock bestämdt att hafva egt någon aning om att Boman sjelf var den brottslige. Derom sade hon sig icke hafva egt kännedom förr än vid polisförhöret. Bland annat, som upplystes, förekom äfven, att Boman skulle tillsagt ulia Carlsson, att hon, derest någon undersökning angående penningarne uppstod, skulle föregifva att han varit hemma hela söndagsnatten i Carlssons bostad. Då Boman och Carlsson först antastades, upplystes af polisprotokollerna, att båda till en början nekade att innehafva penningarne. Fattigvårdens ombudsman tillkännagaf, derom tillspord, att han å fattigvårdsnämndens vägnar, sedan nämnden blifvit till fullo godtgjord för det belopp sysslomann Boman för dess räkning innehaft, icke vidare förde någon talan mot tilltalade Claös Boman; men allmänna åklagaren, br Silfversparre, fullföljde sina påståenden; under förklarande, att han dertill föranleddes af sin tjenstepligt, ehuru sorglig han ock fann denna vara. Lokalen, hvari stölden föröfvats, kassaskåpet, i hvilket penningarnpe förvarats, och en del af de stulna medlen tillhörde en allmän inrättning, och tillgreppet kunde sålunda ej rubriceras såsom bodrägt. På fråga om Boman vetat, att en del af do tillgripna penningarne tillhört inrättningen, sade Boman sig icke haft kännedom derom, Under förhöret fick Julia Carlsson för en stund taga afträde, och anhöll allmänna åklagaren derunder, att den frågan måtte göras Boman, om han icke känt ånger efter brottet och sjelf skulle angifvit sig hos fadren, derest Julia Carlsson icke afhållit honom derifrån. Med anledning häraf berättade Boman, att han gripits af ånger, då han ofter stöldens föröfvande utkommit på gatan, och hade han utan tvifvel sjelf angifvijt sig hos fadren, om han ej derifrån tillbakahållits af den tanken, att Julia Carlsson behöfde penningarne; men han förnekade helt och hållet, att något tal förevarit mellan honom och Carlsson om penningarnes återlemnande till fadren. Carlsson, inkallad och hörd, bedyrade ock, att om Boman gjort någon sådan antydan, skulle kon icke motverkat eller afstyrt detta uppadi. I sammanhang härmed berättade Boman derjemte, att han några dagar efter stölden gjort ett