Aftonbladet – 2 december 1868, sida 3

Skogstrågan. Med hänsyn till den omätliga vigt för landet, som skogsfrågan eger, anse vi oss böra in extenso meddela ett af landtbruksakademien till samtliga hushållningssällskapens förvaltningsutskott utfärdadt cirkulär, angående nämnde fråga och föranledt af en inom akademien af skogsstyrelsens sekreterare, jägmästaren Björkman, väckt motion. Vid k. landtbruksakademiens sammanträde den 10 Oktober 1868 har en motion blifvit väckt af hufvudsakligen följande lydelse. Såväl vid åtskilliga allmänna landtbruksmöten, som vid ett och annat af hushållningssällskapens möten har den åsigt mer eller mindre skarpt uttalats, att lagstiftningens mellankomst fordrades, för att sätta en gräns mot sköflingen af de enskilda skogarne. Denna åsigt har emellertid, då det varit fråga att af densamma härleda något resultat, ständigt tillbakavisats med inkast, hvaraf de hufvudsakligaste varit: att exemplet af de ändamålsenligare behandlade allmänna skogarne i sinom tid skulle, utan vidare åtgärd, åstadkomma en förbättrad hushållning å de enskilda; att skogsvarorna ännu hade för litet värde; att staten ej egde rättighet att genom lagstiftning blanda sig uti den enskilda skogshushållningen: och att, i hvad fall som helst, tiden ej vore inne för ett sådant steg, som att med lagstiftning ingripa uti den enskildes fria disposition öfver sin egendom. Så länge frågan på detta sätt uppfattas, lärer någon allvarsam åtgärd till hämmande af skogarnes ödeläggelse svårligen kunna förväntas. Tyvärr är skogshushållningens finansiella natur här i landet sådan, att man ej har några synnerliga resultater att hoppas af det, såsom inkast emot verksammare mått och steg, ofta oberopade föredömet från de i alla händelser jemförelsevis få, bättre skötta skogarne. Räntan på det kapi-. tal, som erhålles genom afverkning och försäljning af skogen på en viss yta, är nemligen alltid betydligt högre än värdet af skogens årliga tillväxt på samma areal; — och när så är förhållandet, när det ej, såsom vid landtbruk och annan industri, kan visas att en förbättrad hushållning lemnar vinst, då lär väl ej heller, annat än hos ett obetydligt fåtal, genom föredöme kunna frammanas en sådan hushållning, som, från mer än en synpunkt betraktad, alls icke är affärsmessig, och som ej öfverensstämmer med den åt omedelbart penningförvärf riktade tidsandan En förhöjning i priset på skogsvaror lärer ej heller kunna antagas verka deråt man i allmänhet föreställt sig. Tvärtom synes det som den naturliga följden af stegrade virkespriser, hvarigenom vinsten att nedhugga och afyttra skog förstorades, ej kan blifva annat än ökad frestelse att på detta sätt använda skogen, hvaremot visserligen ej vore något att erinra, derest icke förenämnde förhållande emellan det ansenliga kapital som vinnes å ena sidan och skogens ringa tillväxt å den andra, äfven med ökade virkespriser qvarstode orubbadt och, likasom nu är fallet, alstrade obenägenhet hos skogsegarne att vidtaga något till uppdragande af skog. Då härtill lägges den genom stegrade virkespriser ökade svårigheten och kostnaden att fylla de oafvisliga bränslebehofven, hvilka ej kännas på långt när så tryckande uti de, såsom exempel och önskningsmål med afseende å högre virkespriser ofta anförda sydligare länder med deras mildare klimat, så synes det som äfven med anledning häraf förhöjning i virkespriserna ej vore att eftersträfva. Kunde man deremot skaffa fördelaktig afsättning äfven för smärre skogseffekter, såsom qvistar och stör m. m., hvarigenom tiden för skogsafkastningen flyttades nio till tio gånger närmare tidpunkten för de vid Skogsuppdragandet oundgängiga utgifterna, i följd hvaraf åter skogshusbållningen rycktes ur den undantagsställning, hvaruti den nu befinner sig och ställdes på ungefärligen samma linie, som öfriga näringar, och kunde man derjemte åstadkomma sådana förhållanden, att ej en så dryg anpart af skogarnes virkesafkastning behöfde användas endast för att frambringa värme, utan något annat ändamål, och att i stället, hvad som nu blott åtgår till bränsle kunde upptagas af industrien, såsom fallet är i sydligare länder, då först skulle ökade virkespriser kunna åstadkomma en förbättrad skogshushällning. Men beskaffenheten af vår med impedimenter uppfylida jord lägger tyvärr hinder för en sådan tillökning af folkmängden, som erfordrades, för att äfven de smärre skogseffekterna skulle vinna tillräcklig afsättning, och vårt klimat lärer väl fortfarande såsom hittills påfordra samma bränsleåtgång. Hvad beträffar vidare förnekandet af statens befogenhet att genom lagstiftning ingripa till förekommande af skogsförödelsen, så har detta förnekande visserligen rönt motstånd af åtskilliga skogsvänner, hvilka genom åberopande af lagstiftningen rörande inskränkning uti den enskildes fria disposition öfver jagt och fiske m. m. sökt bevisa statens befogenhet, att äfven genom lagstiftning ingripa i skogshushållningen; men om man också måste lemna derhän värdet af en dylik bevisning, så torde sådant ej inverka till förringande af gilighetg taf den satsen: att staten ej allenast ar tältighet ufap äfven skyldighet att bevara sin, till väsentliv del af skogarngs bestånd ber roende, tillvaro. i Återstår således det sista af de ofvan omförPål inkasten mot lagafiftningsåtgärder till förs indrande at skogsförödelse, det nemligen: att ti