Aftonbladet – 2 december 1868, sida 2

rar utskottet ingen åsigt hvarken om komiterades eller om hr Lindhagens förslag till förändrade bestämmelser rörande röstmaximum, och då utskottet tillstyrker fullmäktige att endast biträda komiterades i ofvannämnda tvenne hänseenden uttalade mening, skulle fullmäktige alltså, om de bifölle detta förslag, ha skjutit frågan ifrån sig utan att egentligen hafva vid densamma någonting åtgjort. Ett sådant förfarande vore, i vår tanke, stadsfullmäktige föga värdigt. Huruvida konung och riksdag finna sig böra vidtaga en förändring af hufvudstadens kommunalordning endast i sammanhang med en revision af öfriga kommunallagar, kan man saklöst öfverlemna åt deras eget bepröfvande. Stadsfullmäktiges pligt synes det vara helt enkelt, att frambära klagomålen öfver.de missförhållanden, som förete sig i den kommun de representera, samt uttala sin åsigt om den törändring, som de finna för denna kommun gagnoligast. Saken är nu, genom komiteraes arbete och genom de talrika kalkyler, som åtfölja deras betänkande, så utredd, att hvar och en bör kunna med afseende å densamma bilda sig en åsigl. Det må sedermera blifva statsmakternas sak, att taga i öfvervägande om förhållandena härstädes påkalla särskilda bestämmelser för hufvudstaden, eller om de stadganden, som kunna pröfvas lämpliga uti öfriga kommunalförfattningar, kunna blifva tillämpliga äfven på hufvudstaden. Man torde erinra sig, att det medelvägsförslag, som i fråga om den kommunala rösträtten gjorde sig gällande i andra kammaren vid senaste riksdag, uppställde 100 röster såsom det högsta tillåtna röstetal i kommunala angelägenheter. Detta beslut och frågans ställning på riksdagen i allmänhet gifva nogsamt vid handen, att om man verkligen vill komma ifrån det vidunderliga och upprörande uti den nu gällande röstberäkningsgrunden, får man icke drifva sina anspråk på eftergifter alltför långt. Det är derföre som vi, utan att nu inlåta oss på de i komiterades betänkande framställda satser och uttalade åsigter, måste anse den af komiterade föreslagna röstbegränsning ganska antaglig. Den är i någon mån liberalare än det förslag, som antogs af andra kammarens majoritet, men bibehåller likväl ett så högt maximum, att de, som hysa farhågor för de lägst beskattades öfvervigt vid valen, sannerligen icke hafva skäl till ringaste betänklighet. Skulle man emellertid, i likhet: med hr Lindhagen, icke vilja lemna ur sigte sträfvandet att uppställa en bestämmelse, som kunde vara tillämplig äfven på öfriga städer, så medgifva vi, att det af nämnde reservant uttänkta förslag är ganska sinnrikt. Det skulle för hufvudstaden och de större städerna fastställa samma maximum, som antogs af andra kammaren, men det medförde, framför den af andra kammaren antagna bestämmelsen, den fördel, att det stadgade ett lägre maximum för de mindre städer, der 100 röster på en hand utgöra en alltför stor öfvervigt öfver öfriga röstegande. Deremot undanröjdes genom detsamma icke det inkast, som af exc. De Geer gjordes mot andra kammarens beslut, att gränsen skulle rubbas genom förändringar i bevillningsförordningen. Ett dylikt inkast kan deremot icke göras möt komiterades förslag. För hvilkendera meningen herrar stadsfullmäktige än må bestämma sig, så synes oss framförallt vara af vigt, att fullmäktige genom en framställning till K. M:t uttala sina åsigter i ämnet och frambära de klagomål, som hrr fullmäktige väl veta äro ailmänna inom denna kommun. Vi hoppas, att man vid behandlingen af denna angelägenhet icke skall förbise det öppendagliga faktum, att det öfvervägande flertalet af stadens invånare äro faktiskt uteslutna från hvarje tillstymmelse till inflytande på de kommunala angelägenheterna, och att detta förhållande alstrar en fiendtlighetemot ogh ett hat till de kommunala myndigheterna, som i längden kunna medföra de betänkligaste följder. STREETS