Aftonbladet – 1 december 1868, sida 2

minnots Carlavagn omsider syntes tindra frår ästet. Då nyheten om konungens död på den föräts Decemberdagen: Morgon Spred sig i hären, afsletös genast alla disciplinens och va eribrödragkapets band, och till inga värdigare värf kunde ginnena förenas än nesligt återtåg, krigskassans del: Hiög mellan anförarne, riksdagsintriger, desertering. Sorgliga förespel till Helsingfors och Anjalal Det är tungt att nödgas säga: Carl den Tolfte icke blott var horta; han glömdes! Hög fanortunda tr bj de skådespel, som den svenska ären erbjuder efter slaget vid Lätzen, då dess regementen också inom glesnade leder slöto en konungslig hjeltes jordiska qvarlefvor! Huru förklara denna olikhet? Dermed. tvifvelsutan, att Gustaf Adolfs ande fortlefde efter hans död bland utmärkta efterföljare och trogia lärjungar. Detia Vär häns största förtjenst och ära, och de sexton åren från hans ärofulla död till Westphaliska freden bevittna den inför en tacksam efterverld. Carl den Tolfte förtjenade vänner, han egde beundrare, ja, till och med förgudare. Men han förmådde icke skapa hbrarked politiska cller mililäfiska åpöstlar, och hans historia måste derföre sakna apostlagerningarnes kapitel. Icke utan skäl har Geijer öfver hans graf fällt de betecknande orden: ?Det var en slutad lefnad,och man skulle kunna tillägga: det var ock ett slutadt tidskifte i vårt fäderneslands historia. Dess både politiska och militäriska guldålder var nu förbi. Sverge hade upphört att vara stormakt. aCarl den Tolftes tidehvarf är ej mer, — tillade talaren. — cEtt yngre slägte bebor det land, som såg dess hjeltar födas. j sällan ringaktar ett följande århundrade hvad det föregående hållit störst och kärast. Det tjenar till intet att förneka tidens makt att förändra månget utmärkande drag i folkens skaplynnen. Men, så länge Sverge är ett sjelfständigt land, så länge dess söner icke förspillt friborne fäders arf, så länge ädelmod och mannamod, trohet och dygd äro bofasta i det gamla Manhem, så länge skall äfven allt som rörer Kung Carl, den unga hjelte der aktas dyrbart och kärt, Efter talets slut: öfverlemnade H. K. H. till militärsällskapets samlingar det aftryck i gips utaf Carl den Tolftes anletsdrag, hvilket togs samtidigt med likets balsamering, en lock af hans hår och ett blad af den lagerkrans som beskuggade hans tinning, äfvensom en af de cgoda klingor,, som så ofta banat bjeltekonungen väg till seger, samt ett exemplar af den heliga bok, på hvars blad han fann de läror, som förläna styrka i alla öden, och som så skönt uttryckas i de gamla Carolinernas härskri: Med Guds hjelpt Efter talets slut afsjöngs af sängarne, hvilka utgjordes till största delen af officerare och kadetter, under anförande af löjtranten Littorin, cKung Carl, den unga hjelte. Såväl vid konungens ankomst :som då H. M:t aflägsnade sig, sjöngs folksången. Utom konungen och hertigarne märktes land de inbjudna svenska öch norska statsåder, ledamöter af festkomiten, ett stort untal i staden närvarande officerare af landortäregementena , skarpskyttekompanichefer n. i.