Aftonbladet – 1 december 1868, sida 2

) Militärsällskapets minnesfest, so ljegde rum i går eftermiddag kl. 6—12 8, va I särdeles vacker, både i afseende på dekore I ringen och sjelfva högtidligheten. Festsale J var prydd i fonden med Carl XII:s byst sam Jett i olja måladt porträtt af hjeltekonunge i en present till sällskapet af kaptenen vo Francken, som fått detsamma i arf. Dett Porträtt, som lärer vara måladt af Dah I skänktes af Carl XII sjelf till en af han bussar, lifdrabanten Berg. På hvar sin sida om Carl XII:s byst höll llifdrabanter hvar sin fana, deraf den ena a hjeltekonungen blifvit skänkt till Adelsfane regementet och den andra till Svea lifgarde Af detta senare regemente var grenadiervak uppställd vid ingången till militärsällskapet väninge som var festligt upplyst, och der e mängd lysande uniformer förhöjde glansen a aftonens högtidlighet. Festen börjades med sången Viken tiden flyktiga minnen, hvarefter militärsällska et: ordförande, hertigen af Östergötland, höl minnestalet, hvilket, efter festens slut, utkon i bokhandeln, der det, i broschyrform, säljes till förmån för en, med anledning af dagen: betydelse, stiftad militärsällskapets kadettstipenpiifond. ed de orden ur Håvåmal: Ett vet jag, som aldrig dör: det är dom öfver död many, började H. K. H. detta sitt minnestal, och lutade inledningen dertill med följande vackra ord: Carl XII:s minne är hart för svenske män, hans namn kändt af en verll, hans saga rik VU på de mist omvexlande öden, hans person Olu egenskaper hafva blifvit underkastade de mest stridiga omdömen. Med vördnad och ej utan bäfvan nalkas jag hans bild, för att vid dess fot rista några enkla runor, men då detta sker i vapenbröders namn, gör jag det äfven med stolthet. I denna krets af svenska krigare klappar väl hvarje hjerta fortare då Carl XII:s namn uttalas. Här, framför allt; bör en vördnadens gärd egnas Åt hans minne genom uttalande at hvad han var både såsom konung, krigare och menniska. ärefter lemnades en kort och klar historik öfver de närmast före Carl XIL regerande konungarne samt en framställning af rikets tillstånd vid Carls anträde till regetingen genom den brådstörtadt beslutna myndighetsförklaring, hvilken betecknades såsom Carl XII:s politiska Narva. För oss, hvilka på afstånd och lidelsefritt öfverskåda händelserna, måste det synas hafva varit för både honom och Sverge lyckligare om han mindre hastigt och på ett mindre revolutionärt sätt kommit till full regentmakt. Lejonungen hade väl behöft rådrum att samla sina krafter, det unga sinnet tid att bättre mogna för de stora värf, hvilka snart väntade. Dock, mängden tänkte, såsom vanligt, endast på stundens glädje och ördelar, och det var under allas jubel Carl, plenum plenorum den 29 November, öfver08 regeringen. — ———— Ått en yngling, sådan som Carl den Tolfte, ör de allvarliga regeringsbestyren icke geast kunde hysa någon stor förkärlek var aturligt. Hura han med sin ålders ifver ängaf sig åt krigiska lekar, lifsfarliga björnagter, forcerade ridter i sällskap med jemnriga, är allmänt bekant, och man har påtått att hans unge svåger, hertigen af Holtein, af oädla bevekelsegrunder, skulle upp muntrat dessa vilda nöjen, genom hvilka :onen ganska lätt kunde blifva ledig, hvarir ock denne hertig af allmänheten sågs red oblida ögon. Mindre kändt är deremot, besynnerligt pg, att konungen ganska snart ändrade upprande. Utan att öfvergifva sina manliga rotter, skilde han sig itrån svågerns föroligare umgänge, samt började egna mera d åt regentens pligter, och detta redan före bbrottet af den storm, som snart skulle rasa Norden. Nu följde en skildring af de tre maåkters, Danmarks, Rysslands och Polens koalion mot Sverge och af de deraf föranledda igen; Framställningen var icke obetingadt fordande, snarare var den öfvervägande itisk med hänsyn till Carls beslut i af2 VR ae a a RA At ER AA RR NR TA ko Sj YR NR am mm LE