Aftonbladet – 1 december 1868, sida 2

tillsatt och lär komma att sämmanträda?i Stockholm redan den 1 December, — Rossini-festen sistlidne fredagsafton å Mindre teatern innehöll fyra konsertnummer, som representerade HVär sin bland de mera tydligt särskilda perioderna i den hådangångne tonskaldens oförgätliga misikaliska Verksäuitieti Ouverttren till sBarberarens (1816), en omskrifning af den året förut komponerade inledningen till Aureliano in Palmira; Hymn ur den år 1827 för Grand opera i Paris arrangerade Moz6 in Egitto; onverturen till Wilhelm Tellb, hvarmed Rossini (1829) lyckades såuntiatigjuta den tyska, den italienska och den franska dramatiska musikstilen, samt slutligen Stabat Mater, af år 1842, maöstrons enda mera framstående andliga komposition och på sammå gång haus sista större tondikt. Ouverturen till Barberaren gjorde ett synnerligen godt intryck genom det i allo fina och vårdade utförande som kom detta mästerstycke till del. I ouverturen till Wilhelm Tells; som gafs med, raskhet och precision, stördes åhörarnes pjätning till en viss grad deraf att de skrällande instrumenterna, som tycktes con amore behandlade, någon gång anlitades väl starkt, och derföre slogö igenom i ,stället för att blott itylla violinmusiken. Åfven Moses-hymnen tycktes oss väl hårdt ackompagnerad. Stabat Mater, utfördes icke i alla hänseenden tillfredsställande, då t. ex. de båda Qvartötterna; Sanceta Mater och Quando Jorpus,, genom förvillelser med atsöetido på intonationen, förfelade sitt intryck. Solonumren lemnade deremot litet eller intet öfrigt att önska. Signoor Bentami gaf i den praktfulla tenorarian prof på ett mera förfi. adt och upphöjdt artistiskt skönhetesinne än hos honom såsom dramatisk sångare i alltiänkhet plägar uppenbara sig hvarjemte hans sköna röst förträffligt gjorde sig gällande i den ytterst sångbara melodien. . Sopranarian näst Quando Corpus arbetets glansnummer, vann en utmärkt tolkning genom signora Dalti Guadagninis själfulla föredrag, ivarl framstod ej blott den konstnärliga genialitet, som alltid utmärker denna sångerska, utan äfven en kraft, som angenämt öfverraskade. Det svåra, men högst imposanta ackompanjemanget hedrade anföraren likasom orkestern och kören. Signora Cari gaf altarian med ett mästerskap i uttryck och röstbehandling, som gjorde att auditoriet med stormande bifallsyttringar återfordrade detta synnerligen obetydliga nummer, hvilket äfven upprepades. Signor -Colons föredrag af basarian och recltativet förekom något torrt, men var med afseende på omsorg och korrekthet oklanderligt. En konstnjutning af ädlaste slag och aftonens glanspunkt blef den sköna duon: Quis est homo qui non fleret, som måste gilvas tvenne gånger. Sällan får man lyssna till en samsång så i allo fulländad som signora Dalti Guadagninis och Carisx detta nummer, såväl hvad beträffar tidsmåttet och nyanseringen, som äfven med, hänseende till rösterna sjelfva, hvilkas välljud sammansmälte till ett helt af oförlikneligt behag. Med afseende på den vackra högtiden såsom sådan hänvisa vi till lördagens Krönikan. RR EE