Aftonbladet – 30 november 1868, sida 2

Man värjer sig så långt man kan, Dock är det hon som styr, Och den, som håller som en mad fn goda sak i sigte, han År redan döpt martyr. Snart vände lyckan ryggen till Och hjelten ljudlöst föll, Men skölden, hvad man säga vill, Ånnu han upprätt höll. Otackadt fick hans folk gå hem, Med skråmor utan tal, Och lösa svärdet ur sin rem, Stolt öfver hvarje stympad lem Det fått till gratial. Det följt kung Carl emot en verld Med samma sinnesro, Med samma hemmasmidda svärd Och bottenfasta tro, Med detta folk han delat bröd Tillfreds och segerviss, Oeh delat hugg och delat nöd Och bedt om samma ädla död I samma blå kommiss. Och aldrig går den kungen tr Vårt sinnelag alltsen, Han grott ihop med vår natur Halftannat sekel ren, Den kämpen utan svek och harm, På en gång stark och mild: Ryck våra barn utur vår arm, Tag hjertat ur vår egen barm, Men rör ej vid hans bild! ÅA der på Vakt vid speglande vatten, 2 mot soln, som Kommer häråt, Svep dig i frost, då vintiiga natten Såällar med gnistrande stjernor sin stråt: Och när vårt ödes mått sig fyller Res dig i sporrar än och kyller, Samla ditt folk och mönstra det här, Peka dit faran i antåg är: Och lär oss att brottas med vidriga öden, Med handen på. värjan in i döden! Härefter ordnades trupperna till defilering, hvarvid de ryckte tillba a mot högra flygeln, Defileringen försiggick derefter från Blasieholmssidan i riktning mot Gustaf Adolfs torg och skedde på öppen höger kolonn med armen gevär. Den öppnades af kadettkåren, efter hvilka följde de öfriga kårerna af armån och skärgårdsartilleriet i den ordning vi ofvan uppräknat dem. Sist kommo skarpskyttebataljorierna: . Konungen åsåg defileringen till fots från ingången till estraden. Hertigen af Östergötland befann sig såsom truppernas befälhafvare, fortfarande till häst. Efter defileringes slut ledsagade festkomitön den kongl. familjens medlemmar till deras vagnar i samma ordning som vid an komsten, och festen var sintad. . Vi nämnde att festen gynnades af de herrligaste väder. Temperaturen var på morgonen under fryspunkten och steg når got mot middagen. Några minuter innan täckelset föll från stoden, bröt solen fram a den slöja af lätta moln, som förut betäck himlen, och då den herrliga stoden blottades belystes den af en matt vintersol, som lät de ädla i konstverket framstå på det fördelak. tigaste för de mångtusende blickar, som rik