Aftonbladet – 30 november 1868, sida 2

KOCUGH TLFUPPEIRE VIIVIL UPPSLETIA UVA Sv ibjudne efter hand intagit sina, platser, aninde kl. 3a till 12 hertigen af Östergötland, om hade befälet öfver samtliga trupperna, ch mottog hvarje särskild kår för sig under anlig honnör. Några minuter före kl. 12 nlände i vagnar först hertigen och hertignnan af Dalarne samt sedermera enkedrottingen och hertiginnan af Ustergötland och ist, kl. precist på slaget 12, konungen och rottningen. Alla mottogos vid urstigandet r vagnarne af festkomitens ledamöter och edsagades af dem till sina platser å läktaen. Det är öfverflödigt nämna, att icke blott lla de festplatsen närmast omgifvande gaor voro öfverfyllda af åskådare, utan jemäl aflägsnare punkter, från hvilka en skymt f densamma kunde uppfångas, såsom Lejonjacken och Skeppsbron utmed Norrström, strömparterren, Stora teaterns fönster och ak, balkongen å Jakobs kyrktorn, Mindre eaterns veranda och tak, träden å torget, le ångfartyg som lagt upp på strömmen, ett lags tillfällig läktare eller amfiteater, som ar uppförd vid Blasieholmskajen öfver dej: lerstädes för tillfället varande stenhopar och yggnadsskjul o. s. v. i Då allt var ordnadt och alla hade intagit. ina platser erbjöd festplatsen en praktfull nblick, med sin lysande samling af uni-), ormer och präktiga dam-toiletter. Vid konungens ankom uppspelade gardesnusik-kårerna en festmarsch, som tystnadej. lå H. M:t intagit sin plats. Sångkören upptämde folksången Ur svenska hjertans djupp, warefter Carl XII:s-komitens ordtörande,l. senerallöjtnanten frih. Sprengtporten, framrädde till konungen och höll följande tal: Allernådigste konung! Allt ifrån de tider, då Carl XII firade sina första segrar, har hans namn af verlden omfattats med den vördnad, som bjeltedygd och jälshöghet i förening aldrig fela att framkalla. Hans minne; som; med oförminskad slatis, I ärhöndraden lyst af sitt eget ljus, har sålunda, för att undgå förgängelsen, icke behöft att upplifvas genom några yttre ärebetygelser, och detta alramine inför det folk, från hvilket han utgått; och som, iden krönta hjelten, i viss mån, kunnat upptäcka en urbild af sitt eget frimodiga, manliga och flärdfria lynne; men det, som historien inristat på sina blad, förtjenar icke desto mindre att förherrligas af konsten. — Det folk, som nodlägger sina kransar på sina hjeltars erafvar, bedrar big sjell, på samma gång som det ikläder sig förpligtelsen att freda deras stoft från hvarje ohelgande och att stå och falla som de, om fosterlandet till sitt försvar skulle uppkalla sina söner. Tanken att uppresa hjeltekonungens bildstod å någon framstående plats inom hufvudstaden är häfdvunnen; men med ttförandet Hade dröjt; och, till äfveötyis fordrades det någon yttre väckelse för att låta den länge närda afsigten uppgå i handling. Detta har nu skett; och; da företaget, som funnit ett kraftigt stöd i det höga beskydd, med hvilket det omfattats från tronen, endast behöft att ånyo förordas för att vinna framgång, inses det läct: att anledningen till det deltagande, det rönt inom alla klasser, utap åtskilnad af sambhällsställning och vilkor, bör sökas i den anda, som i våra dagar genomgår folken och mer än någonsin uppmanar dem att taga vård om sina fosterländska minnen och andliga egodelar, hvilka på en gång utgöra de länkar, som hålla dem tillsammans och den fana, kring hvilken de tryggast kunna sluta sig; ehvad det för dem gäller att häfda och -bevara det rum, de förvärfvat inom tankens och vetandets områden eller att på valplatsen möta annalkande faror. Carl XII:s ädla drag, sådana de blifvit formade af en mästarehand, stå nu färdiga tt träda i dagen inför det folk, som af främlingen icke sällan blifvit helsadt med namnet af Carl XII:s folk; och det afvaktar nu endast E. K. M:ts befallning för att låta det täckelse, som ännu döljer dem, falla. Konungen gaf härefter, sedan H.M. med ljudelig röst, så att orden hördes äfven å aflägsna punkter af platsen, yttrat några ord om den hjeltebild, som stod lika klar i hätden som i svenska hjertan, befallning att sto-. den skulle aftäckas. . Omedelbart derpå föll täckelset, alla fanor sänktes, trupperna gjorde honnör, musikkårerna uppstämde fyra utdragna fanfarer och kanonerna på Skeppsholmen dundrade. Den väldiga sångkören uppstämde nu följande af C. A. W. Strandberg till melodien Hjeltar som bedjen författade festkantat: Likasom förr, du går oss till möte Stöpt uti bronz, du kungliga hamn: Stiger du upp ur grafvarnas sköte? Slet du dig lös ur förgängelsens famn? Nej! ur det samma svenska hjertat, Hvilket du. ömsom lyft och smärtat Länge sen dess ditt eget var kallt, Tager du form på nytt och gestalt. Den mäktiga skepnaden är icke fallen, Han lefver, han rör sig i metallen! Det var en stark, men trolös tid, Den tid vi kalla hans, Det var en skön, men ojemn strid, I hvilken han befanns, Det var ett tungt, men heligt arf, Han tvungen öfvertog, Då för sin kronas rätt och tarf I vapen mot ett tidehvarf Han lefde och han dog. Men hvart han gick, der gick med mod Ett högrest folk bakom, Som strax hans kallelse förstod Och redoboget kom: Der ville ingen vara sämst, Fast ringa var hans ätt, Om äfven kungen, som förnämst, Fick äran af att fäkta främst Till företrädesrätt. Då? vise sutto hemma, de, I säker efterhand Och ropade sitt ack och ve För det han glömt sitt land — Ett land, som. hvart han sig bezaf, Till fiendernas harm Låg som bakom sitt trygga haf Inom den fasta gränsen al Hans vförskräckta barml Hans like har ej verlden haft