Aftonbladet – 30 november 1868, sida 2

Svenska folket har i dag invigt en ärestödn ut den verldsberömdaste man, som vårt land d ourit. Alla samhällsklasser, från fursten tillln len fattige arbetaren, ha bidragit till denna le ninnesvård och hela nationen deltager i den g ninnesfest, som i dag firas. 4 Ett och ett halft århundrade hafva i dag för6 upit, sedan lejonet från Norden slutade sin ja örundransvärda bana. Det kan synas un-1 lerligt, att först så lång tid efter Carl XII:s t löd en offentlig minnesstod reses öfver ho-lt nom i Sverges hufvudstad. Men man kanc säga, att han stått och står så lefvande för l folkets sinne, att en yttre erinran om honom il varit mindre behöflig än i fråga om dem, hvilkas äreminne icke i så stora och var-lt aktiga drag är inristadt i svenska häfden och i svenska folkets medvetande. I Länge har man emellertid kännt det oegentI liga deri, att vi haft offentliga minnesstoder öfver åtskilliga andra konuvgar, men ingen li öfver den toltte Carl, vår nationalhjelte. När derföre, den 9 Juli 1862, vid en fest till del vid Pultava fallnes minne, den tanken framställdes, att man på denna dag måtte göra början med en allmän nationalsubskription : för en minnesstod öfver Carl XII, så motJr denna tanke med bifall; nödiga medell. inflöto; flera utmärkta svenska konstnärer täflade om att plastiskt få framställa den ädla hjeltegestalten; det val, som bland dessa träffades, har sedermera befunnits vara i allo lyckligt. Verket har med hänförelse och energi utförts af eå svensk konstnär; statyen har gjutits här på ett sätt, som lemnar inter öfrigt att önska och det hela har blifvit follbordadt och kunnat invigas på den bestämda dagen, etthundrafemtionda årsdagen af hjeltekonungens död. Denna bild är kär för det svenska folket. Sjelfva det intresse, hvarmed invigningsfesten och allt som dermed stått i sammanhang omfattats af allmänheten, ja till och med den oro och de beklagliga förvillelser, som senast framkallats genom missförstånd och ovärdiga eggelser; vittna dock på sitt sätt äfven om ett lefvande intresse, som icke försports, då fråga varit om något annat offentligt monument i hufvudstaden. Det är ett faktum, som äfven den mest bornerade kritik och den kortsyntaste historiska uppfattning icke kan förneka, att Carl XII letver i kärt och dyrbart minne hos svenska folket. Och sjelfva detta faktum bevisar långt mera än deras deduktioner, hvilka med nutidens ideer och sträfvanden till måttstock bedöma personligheter, som lefde och verkade under helt andra förhållånden. Svenska folket skulle icke, såsom det gör, med aldrig svigtande kärlek kunna omfatta minnet af Carl XII, trots slla de olyckor och pröfningar havs skiftesrika bana medförde för vårt land, om han endast varit en! på krigiska äfventyr begifven konung enj Zengånogare från forntidens kämpaverld, ei efterboren viking Missödena och motgångarne ha icke kunnat borttaga den nimbus af storhet och ära, hvarmed hans gestalt är cingifven. Vi älska och vörda hos honom icke ensamt den personliga tapperheten, utan framförallt det hjeltemod, hvarmed han vågade tänka stort om en liten nation och en ringa i kampen för en rättvis sak. Vi sei honom den fläckfriaste af hjeltar, den nya tidens riddare utan fruktan och tadel, öck vi beundra framför allt den möoraliskå störhet, som aldrig förnekar sig och som ger en rägel af ädelliet åt sjelfva hans misstag. i veta, att det var nödtvång, som kastade honom in på krigets bana och vi finna, att han, efter att ha tillbragt en lång följd af år i krigets nårda skola, ändock var full af stora tramtidstankar, var en tanke-idrötternas värme vän och beundrare, hvilken utbytte idter med en Polhem och en Svedenborg och med dem uppgjorde planer till storverk, hvilka det först varit en långt senare tid förebehållet att utföra. Vi känna oss först och sist dragna till denna gestalt, derföre att han ust är den svenska nationalhbjelten, en inkarnation af svenskheten, kött af vårt kött, den af vårt ben, ända af vår anda. Må den lättköpta eftervishet, som icke har respekt för någonting annat än lyckan och framgången och den krassa materialism, för hvilken nationalitet och en egendomlig fölkanda utgöra en dårskap och eu förargelse, gerna uppstämma den Visa, om hvilken redan för länge sedan Vår störste häfdatecknare sagt: Nu på min graf de vise sig församla Och tala klokskaps ord och vilja rätta Min ban, för den ej är den platta gamla. Och narrar, kärrets grodor likt, sig sätta .. Upp utur egennyttans pöl — — De kunna icke i ringaste mån inför svenska folket fördunkla dens ära, om hvilken redan för öfver hundra är sedan till och med den föga känslosamme och mycket skeptiske fransmannen Voltaire yttrat, att han var len måhända :utomordentligaste man, som jorden burit; som förenat hos sig sina förfäders alla stora egenskaper, utan annat fel eller annan olycka, än att ha öfverdrifvit dem; som är tilläfventyrs den ende dödlige, och hittills den ende Konung, hvilken lefvat utan svaghet, men bragt alla en hjeltes dygder till en höjd, der de blifva lika vådliga som deras motsatta feln. Sådan Carl XII nu står der, herrligt afbildad i bronsen, helsas han med glädje af folket. Denna-staty är ett i sanning skönt konstverk, otvifvelaktigt i och för sig en. af de skönaste monumentala bilder, som nutidens plastik frambragt. Och gestalten är dock så välbekant, den återgifver den: unge hjelten sådan han ännu lefver för folkfantasien. Han blickar mot den konungaborg, som ban befallde Nicodemus Tessin att bygga och för hvilken han till och med i Bender noga granskade och i ett och annat kompletterade ritningarne, och han lyfter manande sin hand. Må anblicken af denna ädla bild mana till allvar och samdrägt, i stället för flärd och skryt och skräfvel, som är någonting fullkomligt motsatt Carl XII:s väsen och må den i sin mån bidraga att stärka och lyfta nationalandan, Aftäckningshögtidligheten har i dag försiggått, gynnad af det herrligaste väder. På ömse sidor om festplatsen, längs torgets alleer, voro uppförda två läktare, rikt och smakfullt prydda med vapensköldar, fanor och draperier. Den vestra läktaren, närmast Anara huoct sak afoendd för dan kanal. famil.