Aftonbladet – 30 november 1868, sida 2

STOCKHOLM den 30 November: Runor vid Hjeltestoden. Störste bland hjeltar, Du! kring verlden lyser Din stjerna. Sekler komma och gå — mäkta ejsläcka dess glans. Högt, förvånande, djerft, Ditt lif oss är som en saga, Född uti Valballs luft, diktad vid bardernas sång. Tolf års pilt, Du kämpade ren med skogarnas konung; Skägglös yngling ännu, lagar Du skref för en verld. Blixten satt på Ditt svärd och segrens örn på Din skuldra; Mytens Herakles lik, hela Ditt lit var en bragd. Fruktan kände Du ej. Vid Seeland, Holöfzin och Dtina Drog Du i kulregn fram, midt genom vågor af eld. Veklingens njutning föraktade Du. I Steppernas isnatt Sof Du på bäddar af snö, trotsande bunger och köld. Så gick Ditt tåg framåt emot österns väldiga jätte, Der uti öknarnas djup döden i ringlar sig lagt. Lyckan tröttnade nu att följa Din djerfva triumfvagn; Hydran högg i din fot — jättebetvingaren föll. Stor i Din medgångs dag, än större i motgången var Du. Solen liknade Du: störst han ju är, då han släcks. Stark som fjellarnas ek och fast som klippan af jernmalm, Stod Du mot ödets storm, kunde ej böjas af den. Fromhet och dygd utan fläck, och mod utan gräns, utan ända Prydde Ditt konunganamn — pryda Ditt minne ännu. Ett fel hade Du blott: Dina dygder voro för Gudar; — Örnens flygt emot soln:har dock i etern sin gräns. Kortsynt klokskap dömmer Dig flinkt, men fattar Dig icke; Icke med krämaremått mäter man hjeltars dåd. Om det är högt, att nämnas En kung, hvars like ej skådats, Då var Du hög, Kung Carl! Ingen var hög såsom Du. Om det är stort, att lida och dö för sitt land och sin ära, Då, Kung Carl! var Du stor. Ingen var större än Du. Svea Dig burit en gång invid sitt klappande hjerta; Stolt, åt sin tappraste son reser hon stoden i dag. -— Kraftens och mandomens bild, träd fram ur seklernas dimma! Norden vill gälda sin skuld; — länge förgäten den var! Svärdet i hand och pannan mot skyn och bröstet mot faran; Ljungeld och herrskarelugn, kämpe och kung på en gång: Herrliga hjeltegestalt! Så stod Du vid Klissow och -Narwa, Så uti Benders strid ensam mot tusen Du stod. Så vill Ditt folk Dig se och helsa med jubel sin hjelte, Så genom tidernas lopp skall Du bli ståndande här. Du skall tala till oss om de väldiga bragder från fordom, Varna den vekliga tid, väcka till mandom och dygd. Och när det mulnar en dag till strid, och i glödande kamplust Skarorna samlas å strand under det blåa baner — Hör oss i grafven, Kung Carl! vid Din blodiga lager vi svärja, Att för vårt fädernesland kämpa i döden som Du.