domare, bort till mrs Luan, sin anklagare. Jag är oskyldig! sade hon åter. Mrs Luan skrattade föraktligt, och mr Templemore stod stum. En stund stod äfven hon tyst, derpå tycktes en köld, lik dödens, lägga sig öfver hennes hjerta. Ilon vände sig bort och lemnade rummet, utan att yttra ett ord. Mr Templemore gick fram till mrs Luan, fattade henne i armen, såg in i hennes ansigte och sade strängt: Hvad var ert syfte? Hans blick och hans ton kufvade henne i ika grad. Jag ville inte att hon skulle gifta sig med John, sade hon. Han log bittert; han var således uppoffrad för Johns trygghet. Och hvad var hennes bevekelsegroud? frågade han åter. Det vet pi jup, svarade mrs Luan butert. Hon tyckte om er. Ja visst; somliga män bedragas för sina penningars skull, men mr Templemore blet ockad i fällan af kärlek — af kärlek! Han bet sig i läppen så att det blödde och grep så hårdt i mrs Luans arm, atthon sade i förtretad ton: Släpp mig! Ni gör mig illa. Hvarföre skall ni kasta hela skulden på mig? Mrs Courtenay pratade alltid om det, och Dora ängtade efter att få er. När allt kommer omkring, så gjorde jag ju inte något illa, ty ni tyckte ju om Dora. Tyckte jag om henne? Ni vågar säga vig det? Jag tyckte om henne, medan jag var förlofvad med mrs Logan? Nå ja, hvad betydde det? Ni tycker ju m a mn var mrs Luans ironiska Svar. — sOch lät mig nu gå — ni gör Lo nig (EF 85