ler och kanonerna dundra. Trummorna rirfla, fanfarerna smattra och det allmänna blet skakar luften som en orkan. Festkanten klingar och trupperna defilera, under et att musikkårerna blåsa takten. Något utmattad af all denna festlighet tar an sin tillflykt till Blanches cafe, för att 1 stund hvila ögon och öron. Men knappt äder man inom dörren förr än man ser hur on vackra lokalen också klädt sig i festlig crud. — Präktiga dekorationer och vapen ja väggar och pelare. Det böhmiska kaellet spelar Kung Karl den unga hjelte, Narvamarschen och andra för tillfället impliga melodier. När klockan slår fem måste vi ut för att öra fosterländska sånger; och vidare för att eltaga i det allmänna jublet när det lysande sudenttåget närmar sig. Det vore icke att ndra på om entusiasmen mattades på samma ång som facklorna slockna, men det får den isst icke göra, ty ännu är det icke slut med osten. På stora teatern framträder Carl (II-Elmlund, på södra teatern Carl XIIhegerström, och på Mindre teatern Carl X1Ihlström. Vi hoppas att publiken skall räcka till pål. la håll, så att dagens festlighet måtte värigt afslutas. Önskligt vore om ubliken fven under vanliga förhållanden ville räcka ill öfverallt. Men det är icke fallet, ty när et italienska operasällskapet spelar för goda us, så äro stora operans bänkar glest beatta. z Detta har gifvit våra svenska artister anedning att tro sig vara bortglömda och missktade. Men denna deras föreställning är rundlös, ty den svenska operan har visst cke förlorat någon af sina verkliga vänner ich beundrare. Helt andra orsaker göra att råra artister hittills under denna säsong vunit så ringa erkännande och uppmuntran. Först och främst få de lida af vederbörandes rots, att som de kungliga teatrarnes styresnan bibehålla en person, som gjort allt för tt väcka publikens motvilja för det verk, wvars många och stora intressen han blef allad att vårda. För det andra har publicen anspåk, att en konstanstalt som vår ppera skall följa med sin tid och på sin repertoir upptaga några af de n heter, som öra sin rund på andra scener i Europa. För et tredje har hr af Edholm genom eget förvållande skaffat sig en konkurrent, den itaienska operan, och Stockholms musikaliska publik är icke så stor att den räcker till för två operor. Frågan är nu hvarför en så stor del af publiken hellre besöker den italienska operan in den svenska? Är det, som de inhemska artisterna tro, derför att man högre uppskattar de italienska sångerskorna och sångarne? Nej, det är lika mycket derför att italienska operan bjuder på en rik omvexling i repertoiren, som derför att några af sällskapets medlemmar ega utmärkta röster. Ingen af vår musikaliska allmänhet erkänner att den italienska operan är något konstnärligt helt, och således kan den på intet vis komma i jemörelse med vår lyriska scen, som är erkänd för att vara en de bästa i Europa. Kritiken har också gjort sig skyldig till några extravaganser, som väckt rättmätig förtrytelse inom de svenska konstnärernas läger. En af hufvudstadens morgontidningar omtalade nyligen första representationen af La Traviata, med utmärkta loförd öfver alla deri uppträdande, och tillade: Mycket hafva våra lyriska. artister att lära af dessa framstående talanger.. — Ett dylikt påstående är både orättvist och förolämpande mot artisterna vid den svenska lyriska scenen. Mindre teaterns dramatiska afdelning gaf i tisdags afton sin andra lysande vederläggning mot dem som påstått att det nybildade sällskapet ej kunde värdigt återgifva den finare komedien. Kotteriernas makt af Scribe är en måttstock, som bättre än någon annan visar de aktningsvärda krafter som Mindre teatern disponerar öfver. Länge hade man väntat denna afton, då hufvudstadens teaterälskande publik skulle få det nöjet att återse en af sina favoriter, fru Zelma Hedin. Också föllo blomsterbuketter och lagerkransar i mängd ned på scenen då hon först visade sig. Starka, och oupphörligt förnyade, applåder helsade henne, och det var liksom om publiken genom ett ovanligt varmt och innerligt mottagande ville gifva tillkänna sina sympatier för den utmärkta skådespelerskan, som jemte flera af sina kamrater af sparsemhetsskäl uppoffrades af k. teaterns styrelse, på det några obehöfliga styrelseledamöter skulle kunna få behålla sina skadliga sinekurer. En annan högtid hade i går afton samlat en talrik publik i Mindre teaterns salong. Det var en fest till Rossinis minne som firades, och så värdig var den, att maöstron sjelf skulle kunna ha hört den med nöje om han lefvat. Sedan ouvertyren til Wilhelm Tell, och Bönen ur Moses,, förklingat, följda at skallande applåder, började ouvertyren till Barberaren och ridån gick upp, för att visa Rossini diktande sina båda mästerverk, de nyss nämnda operorna. Tablåerna vunno stort bifall och förtjenade det äfven, ty de voro arrangerade af mästarhand. Såväl tonskalden sjelf (framställd af hr Pousette), som hans skapade verk, voro utmärkt lyckade såväl i maskering som gruppering. Det herrliga Stebat Mater utgjorde tredje afdelningen, och utfördes uppe på scenen, der samtliga medverkande tagit plats på en amfiteatralisk upphöjning, med Rossinis byst i centrum. Hvarje nummer följdes af bifallsstormar och flera nummer: sjöngos da capo. Denna storartade komposition innebär tonskaldens trosbekännelse. Då Rossini låg pi dödsbädden besöktes han bland andra af det påfliga sändebudet i Paris. Prelaten begagnade naturligtvis tillfället att tala religior med den döende, och till sist frågade har honom: Tror ni fullt och fast på den katolskö kyrkans läror ? Jag har komponerat Stabat Mater, val det enda svar Rossini gaf. Richard. BISSE Bättegångsock Pollssaker. kr mr 4