tillagdt ett löfte från Preussens sida om att åter afstå Nordslesvig, icke byse någen önskan att inblanda oss i denna sak. Då grefve Bismarck på nordtyska riksdagen lade vigt på vår uteslutande rätt att behandla denna fråga, gaf det oss anledning att taga till ordet; dock skedde detta, såsom eders exc. torde erinra sig, alldeles icke 1 afsigt att utöfva något tryck på den k. preussiska regeringen. Vi inskränkte oss till att påpeka, hurusom det visserligen vore bäst för fredens betryggande stt man i god tid sörjde för tvistefrågornas afgörande och tillfredsställde onekligen välgrundade fordringar. Längre ville vi icke gå, och ara minst ville vi -— hvartill vi i sjelfva verket ej heMer hade någon anledning — ingripa för någon tredjs makt eller gifva någon sådan en hållunkt att kutinä blanda sig i frågans vidare gång. Denna ståndpunkt intaga vi ännu i denna dag, oc! baron Werther lär utat tvifvel hafva meddelat till Berlin, att jag var långt ifrån att vilja närma mig den k. preussiska regeringen med bestämda råd och att jag blott hade uttalat min mening, emedan en uppmaning derxtill förelåg mig och jag icke hade skäl att förtiga den här rådande nppfattningen. s : . . Efter att ha förutskickat detta, måste jag visserligen tillstå för baron Werther, att preussiska kabinettets dröjsmål med att uppfylla en förpligtelse, som man dock icke kunde bestrida i principen, egentligen icke syntes främja det allmänna intresset för fredens bevarande. Jag anmärkte, att jag från en preussisk ståndpunkt kunde föreställa mig Pragartikelns verkställande på två olika sätt. Antingen kunde man, enligt artikelns ordalydelse, strängt hålla sig till befolkningarnes önskan, sådan den blefve konstaterad genom en fri on:röstning, och till Danmark afstå alla de distrikt, i hvilka majoriteten begärde återförening med Danmark. I detta fall kunde jag nog förklara mig, om Preussen skulle fordra särskilda garantier för detemligen talrika tyska minoriteterna i dessa distrikt eller till och med en omfattande protektionsrätt för konungen af Preussen. Ty vid denna reglering behöfves det måhända sådana exceptionella garantier för att icke på nytt antända det brännbara ine, som torde ligga i besvär från tyska undersåter af den danska regeringen, och derigenom a faran för att föreviga den dansk-tyska striden. Af helt annan art synes mig det andra fallet vara, let nemligen att Preussen icke önskade begränsingen verkställd uteslutande efter de båda naionaliteterna, utan af skäl, hvilkas vigt jag icke vill bestrida, jemväl fordrade, att afseende gjordes vå andra politiska och isynnerhet strategiska momenter. Vid detta andra alternativ skulle det blott sälla en mindre landremsa af i alla fall öfyervärande dansk nationalitet, och jag måste tillstå, att ag i sådan händelse skulle tillstyrka de preussika statsmännen att icke blott låta hela garantirågan falla, utan ock att af danska regeringen etinga sig de få tyskarnes underlättande af utvandring, på det att distriktet såvidt möjligt måtte plifva ett rent danskt, icke ett som först skulle ördanskas, och hvarigenom alla framtida missförstånd kunde grundligen förebyggas, likasom ju ifven redan 19:de artikeln i Wienertraktaten stadsar ömsesidig utvandringsfribet. Jag öfverlemnar öfrigt helt och hållet åt eder egen pröfning af rhållandena, om och huru ni vill göra bruk af lenna min skrifvelse, eiler om ni anser det tilläckligt, att man i Berlin redan torde känna till nin uppfattning af baron Werthers berättelse. De kroatiska deputerade gjorde den 24 lennes sitt inträde 1 landtdagen. De blefvo ifligt mottagna och välkomnades på kroatika och ungerska språken. Kroaterna skredo senast derpå till val af delegationsmedlemnar.