hon kunde inte uthärda denna blick, oth hennes ögon sänkte sig för hans. Hon kan inte neka det! ropade mrs Luan ;riumterande. Du kommer nog ihåg det,, fortfor hon, i det hon häftigt vände sig mot Dora; du kommer nu ihåg, att du sade till mig den följande morgonen: Tant, hvem har gjort det här? — Du visste att det var jag; men du sade ingenting till mrs Logan — lu tyckte om mr Templemore. Kan du neka let, eller att du hatade Florence? Dora nekade ingenting. Det nät, som sringsnärjde henne, drog sig så tätt omkring renne, att hon hvarken kunde röra sig eller la. Nej, hon kunde icke neka sin tants atsägelser: hon kunde icke neka sin kärek och sitt hat, och nu vände sig båda emot 1enne med hämnande makt. Hon hade skrutit uf dem begge tör honom, och båda stodo nu ipp såsom omutliga vittnen för att döma enne. Hon kände det, och hon kände äfven utt hon var förlorad, olycklig, tillintetgjord. Kallsvetten stod i stora droppar på mr Tememores panna. Annu engång hade han blifvit ckad och bedragen, men denna gång huru förligt! Han hade blifvit beröfvad den qvinna van älskade och med svek ledd att gifta sig ned en annan, och hans naturs iädlaste vänslor, ädelmod, medlidande ochjhederskänsla, vade skamligt måst tjena till hans undergång. in mera kall eller mindre ädel man, en man af ägre natur, skulle aldrig ha fallit i denna neIriga snara. Han hade blifvit narrad af denna; öraktliga qvinna, som stod framför honom, ch Dora hade varit hennes tysta medbrottsing. En enfaldig, men dock oskyldig qvinna ade blifvit hetsad till vanvettig svartsjuka, ör att denna familj, som han hade behandat med romantiskt ädelmod, skulle få haka ig fast vid honom för lifstiden, och bang den (ko mannen, UN den fattiga flickans make.