Aftonbladet – 27 november 1868, sida 3

Jag har fått en ny Dora i dag, kunde han icke låta bli att säga. Jag har haft en tyst Dora, en skygg Dora, en stolt Dora, och i dag har jag en glad och strålande Dora. En stolt Dora! upprepade hon. När var jag stolt ? Du vill ju inte låta mig ge dig någonting Du har gifvit mig en vigselring, svarade hon med plötslig rörelse, och förutsatt att du aldrig ångrar det, skall jag vara lycklig. Ångra det! Han tycktes roa sig åt denna tanke; men så förebrådde han henne åter hennes stolthet. Nå ja, så ge mig något som du har lust att gqmig,, sade hon en smula vårdslöst. aDiamfnter, om du så tycker. Ja, hvarför inte? Skulle du vilja ha ett diamantarmband?, : Dora såg mycket allvarligt på honom. Nej, inte ett armband — ge mig ett kors, det är en symbol af lidandet, och när jag känner mig alltför lycklig, skall det hjelpa mig att lägga band på mig och erinra mig denna dag. Mr Templemore log och sade, att hon skalle få ett diamantkors att bära kring sin als. Ja, jag tror att jag har en vacker hals och att han beundrar den, tänkte Dora i stum förtviflan; men hvad bryr han sig vä om den i afton?, Hon kunde icke glömma det, och då mr Templemore reste sig upp från bänken och sade, att det var tid att gå in, for en skälfning af fasa igenom henne. Hon hade endast en enda tanke: att så mycket som möjligt uppskjuta det olycksdigra ögonblicket. Hon lyckades till en viss grad och vek icke ett ögonblick från hans sida. I början