Aftonbladet – 26 november 1868, sida 2

General Grants val till Förenta Staternas president ger författaren af Cronique de la dine i Revue des Deux Mondes, hr Ch. e Mazade, anledning till följande, såsom oss synes, träffande betraktelser: Ehuru general Grants val är ett partis verk, representerar det dock icke ett partis uteslutande seger; det är en stor handling af det sunda nationalförståndet, krönan på rekonstruktionspolitiken genom hvad denna har minst aggressivt, minst sårande för de besegrade, och man skulle kunna påstå, att det erbjuder Förenta Staterna fredsgarantier, som ingen annan kandidatur skulle ha erbjudit. En annan republikansk kandidats framgång skulle utan tvifvel demokraterna ha haft svårt att fördraga; en demokratisk kandidaturs seger skulle deremot alltför mycket ha liknat ett missbilligande af det senaste kriget och måhända inom kort blifvit signalea till en ny splittring, Genom sin förflutna bana, genom sin ställning likasom genom alla sina instinkter är den nye presidenten bäst egnad att motstå-de lidelsefulla öfverdrifterna, att vara ett slags bemedlare, som genom sitt eget anseende förhöjer den makt han öfvertager. Han är en stor amerikan, utgången ur det amerikanska samhällets innersta och bäst lämplig, i fall han är sin ställning vuxen, att genom politiken fullborda det fredsverk, hvars lyckliga redskap han varit genom kriget. General Grant tillträder makten i styrkar af sin ålder. Han är knappt 46 år gammal Han är född år 1822 i en liten by i Ohio, i Point Pleasant. Det lönar ej mödan att för mycket uppehålla sig vid de historier, som göra honom till garfvare eller timmerfällare 1 ungdomen likasom Lincoln. Det ligger er smula demokratisk fåfänga i dessa sägner, som man roar sig med att uppleta, när en man nått målet. Förhållandet är, att general Ulysses Grants far utan allt tvitvel var läderhandlare och att han sjelf sedermera i några år var landtbrukare i trakten af Saint-Lovis, men att han att börja med uppfostrades i militärskolan i West-Point. att han deltog i mexikanska kriget med general Taylor, med general Scott år 1846, att han ännu år 1854 tjenade såsom kapten i Kalifornien och att om 1861 års medborgerliga krig drog honom från hans landtgård i Saint-Louis, fann det åtminstone i honom ingen nybörjare. Han återtog sitt yrke såsom en man, som känner det, i egenskap aj öfverste vid de frivilliga i Illinois, och det var då, som han började utmärka sig genom sina första operationer i Kentucky och Tennessee, isynnerhet genom eröfringen af fästena Henry och Donelson. Anspråkslös, beslutsam och ihärdig, förvärfvade han allt större anseende i detta krig, som uppslukade så många menniskor, och han visade snart prof på en generals af första rangen talenter vid anfallet på Wicksburg, de konfedererades starka position i vester. Från den stunden framställdes han för presidenten Lincoln såsom en af de befälhatvare, som voro bäst i stånd att föra kriget i Virginien, och det var då, som han, koncentrerande alla sina ansträngningar mot Richmond, konfederationens hjerta, med general Lee ingick det envig, i hvilket de båda motståndarne voro : stånd att mäta sig med hvarandra. , En af Grants förtjenster efter en seger som gjorde honom populär, och ett af de karakteristiska kännetecknen på den mäktiga amerikanska demokratien är den lätthet, hvarmed den chef, som kommenderade nära en million soldater, sjelf hade bestyi med att upplösa denna arme, som var hans styrka. Han fortfor att vara armens högste befälhafvare, men utan att eftersträfva en roll i de allmänna angelägenheterna, tvärtom affekterande att hålla sig utanför politiken, lika mån om att bibehålla sin sjelfständighet som att uppfylla sin pligt. Detta är Nr TE