Aftonbladet – 24 november 1868, sida 3

triumfera öfver sin besegrade rival. Som hon var en ädel qvinna, kämpade hon väl emot denna känsla, men medan hon älskade sin man, skulle svartsjukan bli henne öfvermäktig och hon skulle kämpa förgäfves. Det ligger icke i mannens natur att vara sträng mot dylika fel, och mr Templemore kände sig förunderligt skonsam mot Dora, då han hörde henne bekärna sin triumf öfver mrs Logon. Han var tör öfrigt icke så fåfäng, att han trodde, ett denna dam hade försjunkit i en otröstlig sorg för hans skull, och han kunde icke annat än tänka, att liksom han hade haft föregångare i hennes hjerta, skulle han nog äfven få en efterföljare. Men liksom han icke tehöfde högtidliga förgsäkringar af Dora för att känna sig öfvertygad om att han var heunes första kärlek, så behöfde han icke hel!er några löften för att känna sig förvissad om att ingen annan bild skulle uttränga hans från hennes hjerta. Han hade i sina gossår känt en gråhårig qvinna med ett strålande, gladt och belåtet ansigte, som hade varit brud i tre veckor och enka i femtio år. Hon var qvick, älskvärd och beundrad ända tilllifvets afton; men ingen af hennes tillbedjare — och det fanns många sådana — kunde någonsin vinna henne. Hennes unga kärlek hade öfverlefvat både sorg och ungdom. Och då mr Templemore betraktade sin hustrus bleka anlete — då han hörde henne med ofrivillig öppenhet skryta öfver sin triumf öfver Florence — då han med ett leende drog henne från det mörka rummet, som hade framkallat allt detta, ned i den glada salongen dernere, tänkte han: Dora är lik min grandtant; om jag doge i morgon, och hon än lefde till hon blefve sextio är, skulle jag dock allt framgent, död eller lefvande, vara hennes brudgum. Och vi behöfva visst icke förundra oss öf