Aftonbladet – 24 november 1868, sida 3

som blifvit uppförd alldeles inpå det blifvande monumentet. Får denna läktare stå qvar, blir allmänheten, (ty blott ett fåtal kan få rum på läktaren, och alla hafva ej heller råd att köpa biljetter) utestängd från den högtidliga akten, och densamma kommer således att förlora all prägel af folkfest. Hvar skola föröfrigt de paraderande trupperna ställas upp?... Skola de ställas bakom läktarne?. Folkets och armåns hjelte, skulle således komma att förherrligas inför ett fåtal, som lyckats skaffa sig biljetter, medan mängden, genom kanonernas tungor, (Carl XII:s bästa musik) underrättad om att han trädt fram ur hundrafemtioårig natt, icke skall, undanträngd som den blifver af dessa trädruckel, med sina blickar få uppfatta hjelten i det betydelsefulla ögonblicket då han träder fram i all sin enkla glans och majestät. En som önskar att svenska folket JSritt må få bevittna aftäckandet af konung Carl XII:s stod. Vi tro, att insändaren väsentligen tager miste. Först och främst, är det fullkomligt oriktigt, då han adresserar sina anmärkningar till komiten för Carl XIEs monument, ty den har ingenting med den ifrågavarande läktaren att skaffa; den utgör ett enskildt företag, till hvilket öfverintendentsembetet och öfverstathållareembetet lemnat sitt bifall. Dernäst är denna läktare verkligen mycket lämplig, emedan den underlättar det svåra bemödandet att å festplatsen vidmakthålla ordning och bereda så många som möjligt tillfälle att deltaga i högtiden. Då utrymmet å platsen är begränsadt, lärer komiten haft sig angeläget att det skulle bli möjligt för representanter af alla samhällsklasser att komma tillstädes. Så äro särskilda mycket lämpliga platser äfven beräknade för skarpskyttekåren, arbetareföreningen, elementarläroverkens ungdom 0. 8 Vv. Garnisonstrupperna lära, enligt neralordres, komma att paradera längs lasieholmskajen från Nationalmuseum till operahuset. De åskådare, som från Carl III:s torg, på norra sidan om Arsenalsgåtan skulle tagit del i högtidligheten skulle ingenting mera ha sett, äfven om den ifrågavarande läktaren icke blifvit uppförd, ty torget höjer sig icke mot norr ; den som något vet, huru vid dylika tillfällen plägar tillgå, inser mer än väl, att de efterstående skulle trängt på de framför varande och att sålunda en trängsel skulle uppstått, som för mån— gen kunnat bli lifsfarlig och som kunde blifvit oemotståvdlig för den bevakning som skolat freda den statyen närmast omgifvande festplatsen. Sorlet och skriket från denna trängsel skulle lätt kunnat öfverrösta festsåvgarne. Man lärer välicke kunna antaga, att någon qvinlig varelse skulle vågat sig in I ett sådant virvarr. Det synes då vara ganska lämpligt att en läktare finnes, der runtimmer kunna finna plats och skydd. Läktaren kommer att lemna en bakgrund åt tatyen och åt sängen och möjliggöra uppätthållandet af ordning. På sidorna kunna tusentals personer ha tillfälle att se statyen rid aftäckningen, utan att rubba anordninarne. Låvgt ifrån att hysa ovilja mot den frågavarande läktaren bör man tvärtom hålla len entreprenör, som uppfört densamma, räkling derför, emedan den underlättar möjligeten att det hela skall försiggå verkligen estligt och ordentligt.