Aftonbladet – 24 november 1868, sida 2

ist citerade stycket utanpå det mesta, vi illförene i den vägen sett. De, som önska nförandet af ett advokatstånd, ha yrkat vidagandet af åtskilliga ganska enkla åtgärjer, med syfte dels att höja sakföraryrket ix den missaktning, det för ovärdiga subjekers skull iråkat, dels att låta en väl vitsrdad sakförarverksamhet grundlägga komvetens för befordran på den juridiska emvetsmannabanan, för att sålunda göra saköraryrket mera lockande för skicklige och sktningsvärda jurister. Hr Fröman åberopar den nationalekonomiska satsen: efterrågan skapar tillgång och ser deri en gaanti, att allmänhetens behof af juridiska viträden ej blir otillfredsstäldt. Faktum är lock, att ett sådant ej på långt när fyldt hof existerar, och att, i trots af den anda nationalekonomiska satsen, intet behof rågonsin skapar någonting eller åtminstone j i tillräcklig mån, när de väsentliga vilkocen för dess skKapelseakt antingen alls icke ller ej fullständigt äro förhanden. Hvad vidare angår den förutsättningen, att svenska medborgare skulle beröfvas rätten att sjelfva föra sin talan inför rätta, så veta vi ej om lenna anmärkning i den officiella embetsberättelsen skall föreställa ett försök till syckel: mot ett förslag, som intet annat syftar än att bereda dem, som ej tilltro sig eller ej ha tid att sjelfve föra sin talan, tillsång på skickliga och af förtroende förtjenta biträden, svarar en så ur luften gripen supposition ungefär såsom ,yxskaft svarar till gudsfred. I en annan form framträder samma rentaf oförklarliga missförstånd, då berättelsens författare talar om, att man skulle anställa ett antal advokater vid hvarje domstol i landet samt förse dem med riklig utkomst. Någon .så storartad organisation, frambragt genom tvångsatgärder., har ingen af sakens vänner tänkt på och ingen, innan hr Fröman skref sin berättelse, hört talas om: man vill ej en ny embetsmånnakår, man vill blott att det offentliga skall undanrödja hindren för ett för samhällsändamålet vigtigt privat yrkes utveckling. Återstoden af det citerade stycket undandrager sig i sjelfva verket all diskussion. Ty den anmärkningen, att advokattaxan ej bör sättas för hög må visserligen i och för sig sjelf ega en trivial, nästan axiomatisk riktighet, men skulle kanske vara mera på sin plats, om här öfverhufvud vore fråga om någon taxa. Och författarens erinran om tvistefrågor, som ej äro utan vigt för dem, de röra, väcker blott en förundrad fråga, hvilka de tvistefrågor månde vara som äro vigtiga för någon annan än den, de på ett eller annat sätt angå, och om ej er sådan vigt, den vare verklig eller inbillad. alltid tillkommer dem. I samma stil förtgår en argumentation a! hvilken vi förmoda att principalerna, herral ledamöter af riksdagens båda kamrar, kunnat känna sig mycket uppbyggda. Dei yttras, att bonden ej lärer. vara hugad at! afstå sin rätt att sjelf för sig tala och svara, att det fria aftalet bör fortfarande få bestå mellan hufvudman och sakförare m m., som hittills ingen bestridt. Den inrättning hr justitieombudsmannen så ifrigt bekämpar, har alltför ringa likhet med hvad t. ex. hr Beckman (sidd. 21—22) föreslagit för att ej påminna om ordspråket: måla hir på väggen, för att få tilltälle att piska honom.