Aftonbladet – 24 november 1868, sida 2

vind och våg; nu kunde deras båda farkoster segla sida vid sida i smult vatten med en klar himmel derofvan och länsa undan för de mildaste och mest gynnsamma vindar. Månne de tänkte på detta, när de tillsammans trädde in på Deenah? Ack, huru ostadigt är icke ändå det menskliga hjertat! Den qvinna, för hvilken mr Templemore hade inredt detta hem, var nu förglömd, och liksom han hade skänkt hvarje lidelsefull känsla i sitt hjerta åt den guldhåriga flickan vid sin sida, så hade denna å sin sida öfverflyttat hela sin kärlek från den förgudade brodren still hans lycklige medtäflare. Ja, i trots af alla det förflutnas sorger och förluster, i trots af brodrens ensliga graf voro de lyckliga. Detta kände Dora, medan de vandrade utåt fälten och hon såg himlen, bergen och skogarna, allt skimrande i vesterns strålglans, medan huset glittrade lång väg liksom ett fåslott. Hon kände det, då de vandrade under de gamla träden, genom det böljande gräset, medan svartstare och trast föngo så Jjuft öfver deras hufvuden. Hon kände det, när de kommo in i huset tillsammans och hon stod i ett stort, ljust rum med taflor, blommor och böcker, ett praktfullt rum, ätven gladt och behagligt, gjordt att lefva uti, och som tycktes upprepa hennes inans välkommen. Mr Templemore följde Doras ögon, under det hon betraktadedet med halft skygga, halft frimodiga blickar. Han såg hennes blick vandra från en stor utsigt af Venedig, till en glödande skizz af en österländsk öken, och derifrån till de exotiska blommor som prålade i ett af fönstren, bortom hvilka öppnade sig en stor utsigt af ljungbeväxta berg. Nån, sade han, i det han sakta drog henne intill sig. Jon, svarade hon, i det hon såg upp till