Aftonbladet – 21 november 1868, sida 3

Krönika. Ett klingande slädföre är för mången lika godt som klingande mynt, och derför helsades de yrande snöflingorna i-onsdags af mången med samma glädje som om de varit blanka silfverslantar. Det är klingande före! utropade åkare och byrkuskar i korus, och det blef i en hast ett ifrigt fejande få rackar och slädor, ja, till och med de s. k. bagarbodarne drogos fram ur sina skjul för att göra tjenst. Tigerfällar och björnhudar skakades fria från peppar och malört, de brokiga slädfiltarne piskades, pelsarne och de ludna kragarne plockades fram ur skåpen; och så bar det af under bjellermusik för att betjena den stora aljmänheten, som så gerna förnyar bekantskapen med vinterlandskapen och gör små profturer på första snön. Det är klingande före! ropa uppasserskorna på utvärdshusen vid Lidingöbro, Carlberg ete. och dansa en polka vid tanken på den kommande glädjen. Bindmössorna... nej det var sannt bindmössorna ha försvunnit äfven från utvärdshusen... chignonerna putsas och iljotter läggas upp i pannan, ty snart komma ungherrarne från staden på besök och då gäller det att behaga. Värdinnan tittar efter i kryddlådan om det fions kardemummor till varma punschen och nejlikor och mandel till glöggen, ty nordanvinden biter kall och den som åker öfver Ladugårdsgärdet eller genom Carlbergs-alln, när ter mometern visar på 10 grader, ropar alltid på något starkt och varmt när han kommer fram. . Det är klingarde före! jubla skolpojkarne och hänga sig fast vid bondskrindor och bryggarslädor, för att få åka på snålskjuts, och när de sedan komma hem måste kälkarne ned från vinden, ty det är klipgande före också i kälkbackarne. Men likaväl som man säger att det icke finns något ondt som icke har något godt med sig, kan man säga att allt godt också för något ondt i släptåg. Klingande bjellror och knarrande snö är behaglig musik blott för den som sitter framför den flammande brasan, :elier åker insvept i skinnfällen, men den ljuder hemsk för dem som skaka af köld: framför en spisel, der ingen ved finnes art tända. När termometern faller stiger priset på vedpinnarne och sinnesstämningen i kojorna sjunker gradvis ned till den djuste förtvillan. Den som tänker på det anvar ibland villrådig då han skall skicka ter hyrkuskracken och skickar i stället några vedpoletter till dem som frysa. Ja känner en rik man, som har en älskvär hustru, och när ban som oftast ger sin mas presenter, så bestå de nästan alltid uti vedoch matpoletter att dela ut åt de behöfvande, och ioga skänker göra henne större glädje än dessa. Se der ett exempel att följa för de nöjeslystna damerna i bufvudstaden, ett exempel som bestämdt är bättre än det som fruarna i Kristiania gifvit genom sitt upprop till Norges qvinunor att samla ihop medel till en brudgåfva åt prinsessan Lovisa. Om någon af Stockholms damer skulle falla på den iden att ställa ett upprop till Sverges qvinnor att subskribera medel till ett minne åt prinsessan Lovisa, så borde detta minne bestå i en staty, föreställande fängan, ty det är just fåfävgan som är grunden och upphofvet till dylika subskriptioner. Man har sagt att qvinnorna äro det mest konservativa elementet i samhällena, men let tror jag icke, ty det synes så bara deröre, att damerna hafva så få tillfällen att visa sina liberala tänkesätt, och om de visa lem så blifva de alltid undertryckta af det manliga slägtets konservatism. Hur gick let väl i England när qvinnorna började ängas kring valurnorna och yrkade på sin ttighet att få deltaga i valen? Jo då voro strax några perukprydda domare tillreds och örklarade, att inga qvinnor fingo rösta i deuna landets vigtiga angelägenhet. Några usental spanska damer hafva begärt att slostren skola bibehållas, och att religione riheten icke måtte proklameras, men flera undra tusental af deras landsmaninnor hafva opat ett lefve både för religionsfriheten och republiken, och det är åter männernas konservatism som hota att omintetgöra frukterna af den spanska revolutionen. Exdrottning Isabella, som väckte blott ringa nyfikenhet då hon kom till Paris, lefver nu alldeles bortglömd af verldsstadens invånare, som fått helt andra saker att tala mm. Musikfursten Rossinis och penningfursten Rotschilds färd till andra verlden skall sselsätta tankarne kanske ännu en hel recka. Bland den sistnämndes många väner var också den glade Offenbach, som, enigt hvad man säger, visste uppskatta det samla ordspråket, att genom gåfvor och engåfvor varar vänskapen längst. Hvarje ng en ny operett af Offenbach uppfördes nde kompositören till Rotschild en logeiljett, som gällde för första representatioen. När Rotschild iår köpte vinodlingarne id Chateau Lafitte och reste dit under kördetiden fick han ett bref som lydde: Jag har alltid tänkt på er då jag skafat en py produkt till verlden, nu är det r tur. Offenbach. Att Rotschild skickade rikliga profver på ina nya produkter till Storhertiginnans pappa ehöfver jag väl icke säga. Jules Janin bar ckså en gång begagnat sig af ett liknande illfälle för att förse sin vinkällare. Furst Metternich är egare till de vinodlipgar, der ohannisberger-drufvan växer, och när furten en gång begärde att få Janins autorat skref den berömde författaren på det ramräckta papperet: Gäller för femtio TA oe utalaor JAahamvmnichaes ve