I min sista krönika förordade jag till oc med att byta ut punschen mot ölet, mc detta förslag har förskaffat mig en hel ra motståndare bland den svenska nationaldryc kens anhängare, som alla sjunga på samn melodi: Punschen, vill jag Jofva, är de bästa gåfva menniskan har fätt Ett oft hos oss uttaladt påstående är att ölet gi menniskan slö och dum. Och beviset? den tyska nationen! utropa punschens för svarare. Då man hör ett sådant bevis fö man starka skäl att tro punschen åstad komma just de verkningar, för hvars sku man fördömer ölet. En person frågade mig om icke den sven ska punschen gjorde lycka på verldsutställ ningen i Paris, och om icke detta erkän nande bevisar att den är en utmärkt dryck Det är sannt att punschen vann mycket bi fall, till och med offentligt erkännande, me det var i egenskap af likör, det vill säga at man fann den lämplig att förtäras i samm proportion som vi taga en munk eller e panisetten. Men om man förklarade att dc är ganska vanligt i Sverge, att en person p en aftonstund förtär en half butelj af denn vätska, då fick man till svar, att svenskarn derigenom bevisa sig ha öfverflöd både p kassa och helsa. För närvarande är helsotillståndet i vå kära hufvudstad icke det bästa och dödlig heten är särdeles stor inom den finare verl den. Allhärjaren tycks riktigt ha fått smal å att gå med lian in på hveteåkrarne, oci fan spar icke ens Wasaättens afkomlingar rätt nedstigande linie. Knappast någon da; går förbi utan att en sorgepost underrätta oss om att någon framstående man gått til hvila. Det ser ut som om det vore en all män öfverenskommelse bland gentilt foll att krypa under det varma täcket nu nä vintern kommer och naturen drar nattmössar öfver hufvudet. Vår ångbätsflotta börjar också att tackl: af för att lägga sig i vinterdvala. Hamnarne se toma och ödsliga ut, men sjön stretar i det längsta mot Bores tyranni, och ännu se de längtande skridskoåkarne förgäfves efter någon isskorpa att våga sig ut på Mången, som under dessa stränga vinterdagar passera förbi platsen der Carl XII: staty skall resas, frågar sig sjelf hur de skall blifva möjligt att följa programmet föl högtidligheten den 30 November, om samme väderlek då skulle fortfara? Stommarno til tre läktare resa sig i norr, öster och veste om statyen, men få torde de vara som våga sätta sig der i högtidsdrägt, såvida inte tulubb och bottfårer för tillfället bli antagna som den ceremoniella kostymen. Eu ytterst svår uppgift ha talarne att lägga glöd och värma i sina föredrag, då frosten hänger som ipappar i mustascherna. Och defileringen sedan! Om den skall ega rum i tio graders köld, så kommer bestämdt halfva garnisonen på sjukhusen, ty en defilering måste ske i paraddrägt, det vill säga att såväl trupp som befäl skola gå klädda i tunna vapenrockar. På åskådarne vågar jag icke ens tänka, ty bland dem skola tusentals få lunginflammationer etc. till minne af högtidligheten, och man skall sedan kunna säga om dem, som stryka med på kuppen, att de dött för fosterlandets stora minnen och till hjeltekonungens ära. Hvem hade väl trott att den tolfte Carl ännu 150 år efter sin död skulle fordra dylika offer af svenska folket? Om ändå något spekulativt bufvud kunde appfinna ett lämpligt medel att förekomma dessa sorgliga följder af ett frispektakeli fria luften den 30 November. Jag skulle vilja föreslå att man eldade under läktarne med fodgade kanonkulor. Det skulle hålla corps iplomatique varm om fötterna och vore lessutom i carolinska stilen. Men folket och garnisonen? Ja, för dem finns intet annat medel än att reda till några ofantliga jätteslöggar, och servera några tum hjertstärande och magvärmande fluidum pr man. Det vore verkligen ett arrangemang för hrr ilantroper att tänka på, och måhända skall nan kunna förmå våra stadsfullmäktige att ill detta ändamål gifva ett anslag, ty deha tid visat sig gifmilda och godhjertade då let, gällt Stockholmarnes sanna bästa. : Richard. sd