plan till anläggning som till utförande är ril gestaltad, symmetriskt afvägd och framfi allt i otrolig grad spännande, genom den för finade, alltjemnt stegrade retning han först: skänka vår nyfikenhet. Denna retelse kal vi förfinad, emedan der icke begagnar uf slitna, alldagliga eller ohållbara motiv; ,, Col lins begriper sin sak bättre än så. Afve slen kallaste granskning skall t. ex. mot har berättelse om Månstensstölden och polislöjt vant Cuffs undersökningar för att komm tjulfven på spåren finna ganska få och obe tydliga invändningar. Kriminalförtäljande är, som bekant, Collins specialitet; men i in tet af sina alster tro vi att han upphunni ett sådant mästerskap som i närvarande. På grund af hvad vi ofvan yttrat inse lätt, att karaktersteckningen är mer bisa!l för författaren och derför också ej kan an ses uppväga planen i värde. I alla fall ä den ingalunda vårdslösad eller obetydlig, äf ven om författaren på detta få ej eger si! egentligt starka sida. Så framstå, för att e ytterligare betona de båda yppersta af all figurerna, Gabriel Betteredge och miss Clack mise. Verinder och George Ablewhite son oOriginelt uppfattade, och klart tecknade indi Vvider, ehuru den förstnämnda har en bisma af fransk romantik, som ej står i fullkomlig harmoni med det hela. Så mycket sannare anse vi den senare, en hycklande fromhetsoch välgörenhetsapostel ur de högre klasserna, ca typ af särskildt engelskt slag, men i vissa fall ej utan sin giltighet äfven för andra nationaliteter. Hjelten sjelf, mr Franklin Blake, om hvilken början ger vackra löften, håller dem deremot knappast under berättelsens fortgång, utan blir mest en vanlig älskare. Rosanna Spearman, den i handlingen så djupt ivoripande tjenstflickan, är skildrad med stor utförlighet, ehuru tillika med en viss mystisk oklarhet, som sticker af mot de öfrigas skarpa konturer, men säkert är vald med skicklig beräkning på det intresse, som det dunkla, blott halft förstådda, väcker, Det kan cj heller nekas, att denna persons känslor och åtgörandep, hvilka intaga stort rum i första delen, förträffligt fylla det af författaren åsyftade ändamålet. Rosan aglige förföljare, polislöjtvant Cuff, är äfvenledes en ganska ogendomlig och intresserande figur. Att för öfrigt genomgå den wmängd mer eller mindre vigtiga personer, romanen under sin gång intager, skulle föra oss för långt. Er. särskild uppmärksamhet förtjenar den betydliga trobet och kännedom, Collins utvecklar i sina lokaloch naturskild ingar, hvilka förläna hans arbete stort värde. 1 detta hänseende kan han jemföras med de bäste bland engelsmännen, com åter i det fallet stå öfver alla andra romanförfattare. Vi påpeka detta, emedan här är ägot att taga vara på för våra egna författare, de, som lefva i ett land, hvars natur i mångfald. rikedom och skönhet atan fråga täflar med, ja öfverträffar Ev siands. Med alla dessa ovanliga företräden eger Collins likväl en brist, som vi sällsn förnummit så kännbar som här, just derför att alla andra egenskaper återfinnas i så hög grad hos hans arbeten. Det finns hos honom ingen direkt sedlig hållnivg, ingen vär för de stora ideerna, som dock äro vär yppersta egendom. Det mesta hvad fantasi och förstånd i förening kunna åstadkomma, lemnar han oss; men! vårt hjerta, den sedliga delen af vårt väsen, förmår han knappt vidröra, I hela denna ypperligt tänkta och framställda historia träffa vi endast ytterst få momenter, der en etisk uppfattning at lifvet framskymtar, eler der någon till detta område hörande fråga vinner något slags poetisk belysning, Och i det hänseendet anse vi fransmännens inverkan på Collius vara betydligast och minst lycklig. Vi behöfva väl knappt nämna, att hvad vi tillvita honom ej är osedlighet i ordets krassa mening eller ens sedlig indifferentism; nej, felet ligger deri, att hela det sedliga området tyckes ej finnas till för honom, och att han sålunda uidrig kan på diktens väg föra oss in i menskligheteus Mira heligaste, Måhända har hun så gestal at sig i halft omedveten opposition mot den vanliga, sedepredikande och sliskigt fromande engelska familjeromanen; men i det allet har han utan el gjort hvad Luther s benämnde kasta ut barnet med dopvattnet. Öfversättninzen af Månstener behöfver våra lotord. Sällan ba vi funnit dr Backman alang i detta hänseentte aflägga ett mer glänande prof; vare detta nog saxdt för allal lem, som känna hans mångbepröfvade skicka ighet. k —