Aftonbladet – 21 november 1868, sida 2

STOCEHOLM den 21 Nov, Då den del af lord Stanleys tal till hans valmän, hvilken. handlar om ställningen i Europa, väckt så mycket uppseende och varit föremål för olika omdömen inom den utländska pressen, förmoda vi det skola intressera våra läsare att få en utförligare redogörelse derför, än vi förut efter telegrammer meddelat, hvarföre vi här införa detsamma. Lorden yttrade: Hvad England angår, kan ställningen och utsigterna blott betecknas såsom tillfredsställande. Vi ha under de sista åren utöfvat ett visst inflytande, som jag föröfrigt icke vill öfverskatta, på upprätthållan et af den europeiska freden. Vi a i Afrika värnat landets kränkta ära och statuerat ett exempel för att beskydda våra landsmän utomlands. Beträffande Amerika ha vi vidtagit mått och steg för att återställa det genom händelser och missförstånd under någon tid afbrutna vänskapliga förhållandet. Nu, då de amerikanska tvistigheterna äro afgjorda, hvilket de skola bli när unionsregeringen och senaten — något som jag icke i ringaste mån betviflar — ratificera sändebudets åtgärder, ha vi inga tvister eller allvarsamma förvecklingar med någon nation i verlden. Jag finner icke, att vi ha förlorat det ringaste i anseende, derigenom att vi till största delen ha inskränkt oss till våra egna angelägenheter. Europas framtid är höljd i mörker, och i två stora militärstaters ömsesidiga jalousi och uppmärksamma antagonistiska hållning ligger någon orsak till oro och bekymmer. De ofantliga rigsrustningarne öfverallt på fastlandet innebära väl i och för sig en källa till fara, men för såvidt jag kan öfverskåda saken — och i detta afseende stå många hjelpkällor till mitt förfogande — är den rådande känslan icke en längtan efter krig, utan snarare en fruktan att bli invecklad i krig. Då det nu ingalunda är lätt att försätta folk i strid mot deras vilja, och då nästan alla tvistigheter kunna biläggas, så länge båda parterna önska åvägabringa en öfverenskommelse, så misströstar jag icke om, att det oväder, som nu redan i två år har hotat Europa, skall draga sig förbi. Hvad kan dessutom Preussen vinna på ett krig? Alldeles intet. Förr eller senare kan det vara temligen säkert på hela Tysklands förening under sin ledning. Detta är så till sägandes dess naturliga arf, och Preussen behöfver blott vänta på att det tillfaller det, Man kan nu fråga: Skall Frankrike tillåta denna förening? och svaret skall då måhända bli: I dag icke och icke heller i morgon, ifall tidpunkten härtill vore så nära förestående. Jag tror emellertid, att de franska statsmännen allt mer och mer komma till insigt om, att ett sådant slutresultat är oundgängligt, att det är fåfängt att kämpa mot händelsernas naturliga gång, och att när allt kommer omkring, en nation på 40,000,000 menniskor med mäktiga, naturliga och konstgjorda hjelpkällor och en omisskänlig lefvande fosterlandskärlek och bestämd allmänanda är för stark att ha något att frukta af sina grannars utvidgning. Väl finnes det i Frankrike en klass, som är benägen för krig, men jag tror att denna klass är mycket mindre än man vanligtvis antager här i landet. Några få kunna, om de vilja använda sina krafter derpå, göra ett väldigt larm, men vår tids vanliga fransman skall — med sin flit, sin måtta, sin böjelse att hopspara småsummor och sin obenägenhet för krigstjensten, hvilken sistnämnda känsla är så starkt framträdande isynnerhet hos den åkerbrukande delen af befolkningen — betänka sig två gånger, innan han hängifver sig åt den gamla nationella passionen för krigsära. Man skall svara härpå: Detta allt kan vara sannt, men afgörandet ligger dock i en enda mans hand. Det är fullkomligt riktigt. Men denne ende man känner lika väl och kanske bättre än någon af hans undersåter, hvilken åsigt som är rådande i landet. Det är min öfvertygelse, att om man ett eller två år kan undvika alla orsaker till krig, skola trötthet och utmattning medföra åtminstone en partiel afväpning, och det lugna tillståndet i fordna tider skall då återkomma. Vi skola: naturligtvis göra hvad vi kunna för att uppnå detta mål, men vilia dock hålla oss inom fasta och bestämda gränser. Den luxenburgska frågan var ett undantag; vi hade då tillfälle att vinna en stor fördel och förskona verlden för en stor olycka, så godt som utan att sjelfve sätta något på spel. Vår politik bör i min tanke i det hela taget ha följande program: Godt förstånd med alla nationer och, såvidt möjligt är, inga förvecklande förbund med någon. Vår ställning såsom öboer kräfver en isolerad politik; i yttersta nödfall hafva vi dock en kraftig bundsförvandt bakom oss: jag menar Kanalen. — — Låtom oss nu en gång betrakta den österländska frågan. Enhvar, som riktar sin blick ditåt, ser säkerligen tydliga tecken till kommande förvecklingar. De skola sannolikt bryta lös — kanske snart, kanske först efter förloppet af en följd af år. Vi böra icke tillsluta ögonen derför. Då vi för 15 år sedan icke i rättan tid ville inse hvad som uppenbart förestod, blefvo vi till allmän missbelåtenhet dragna med in i Krimkriget. De faror, som nu hota Turkiet, härflyta i min tanka ur andra källor än då, nemligen mera inifrån än utifrån. Intet förbund, ingen europeisk garanti kan beskydda en stat emot dess finansers förfall eller möt en uppresning i dess egna provinser. I detta afseende måste det öfverlåtas åt hvarje land sjelf att kämpa sig fram till sin bestämmelse. Det är dock icke derför mindre sannt, att en stor stats svaghet är en olycka för hela verlden och i min tanke äfven för de befolkningar. som icke ha och icke kunna ha någon sympati för den. Men en dräglig regering är bättre än alldeles ingen, och om jag kunde hoppas, att de ord, jag yttrar här eller annorstädes, skulle komma fram till de kristna stammarne i öster, med hvilka jag uppriktigt sympatiserar, skulle jag ropa till dem: Edra sträfvanden äro helt naturliga, men anarki är icke något framsteg, och det är icke att handla klokt att rifva ned, innan man har tänkt på att bygga upp. Isynnerhet till Grekland — denna lilla stat, för hvilken våra förfäder voro så hänförda, och som vi i våra dagar, kanske något obilligt, äro så benägna att nedsätta — kunde jag ha lust att säga: I kun(len vara Orientens mönsterstat och utöfva ett oberäkneligt inflytande på den dervarande kristna befolkningen, om I, i stället för att rufva på oklara utvidgningsplaner; villen upprätta en inre styrelse, som vore mera värdig ett civiliseradt land och den af er drömda framtiden. Om er politik består i att befrämja utländska oroligheter, så bortkasten I sjelfva sakerna för deras skugga, så låten I det som I kunden förfoga öfver, falla ur edra händer och erhållen dock svårligen hvad I eftersträfven. Detta är ett råd, som gifves er i god mening, och som icke torde bli utan all frukt. Vi ha i alla händelser så tillräckligt med intressen i Orienten, att det kan löna mödan att gifva det. Vädjande till svensk rätti Ryssland.