Aftonbladet – 21 november 1868, sida 2

kastade sig. Hon genomgick äfven det hårda profvet att säga sin dotter farväl med en äckhet, för hvilken mr Templemore, som med någon oro hade lagt märke till några dragningar till Doras mun, var sin svärmor högligen tacksam. Och då han tryckte hennes hand och sade henne farväl, innan han steg upp i vagnen, der Dora väntade, sade han med värme: Min bästa mrs Courtenays; ni skall snart få återse er dotter, och hon skall då berätta er, att om jag tager henne ifrån er, så är det för att göra henne till en så lycklig qvinna eom det är mig möjligt att göra henne. Med dessa ord var äfven han borta; vagnen rullade bort, och mrs Courtenay brast ut i halft vredgad, halft medlidsamma tårar. Jag har då aldrig sett någonting så egoistiskt som de der karlarnel ropade hon och vände sig till mrs Luan. Att tänka sig, att mr Templemore tar mitt barn ifrån mig för att göra det lyckligt! Kunde han inte ha stannat här? — mrs Robinson skulle nog ha upplåtit huset åt honom — eller kunde han nte ha tagit mig med till North-Wales? HTvarföre, fortfor hon, och blef allt hetare rid tanken på de oförrätter hon led, och vagsade fram och tillbaka i sin stol, hvarföre skulle han nödvändigt ha Dora för sig sjelf? Nej, ban är inte ett hårsmån bättre än Ronulus. Han sade att Dora är villig; men ag är säker om att det voro Sabinskorna också, ty annars hade det inte varit möjligt utt föra bort dem. Jag har alltid hört att jafvar inte gerna angripa fruntimmer, efter som de skrika så förskräckligt. Det förvåvar mig att mr Templemore kunde vara så nfaldig Tanken på mr Templemores enfald hade lock en god följd med sig; den lugnade mrs