Aftonbladet – 21 november 1868, sida 2

Men äfven motparten vädjar nu till samma rätt. Framför oss ligger ett nummer af Golos,, hvari det stora panslavistiska bladet, alldeles icke utan skäl yttrar sig sålunda: De baltiska korrespondenterna som i sina sträfvanden emot den kejserliga regeringens föreningsverk stödja sig på gamla pergament och kapitulationer, hvilka i detta ögonblick hvarken ega någon kraft eller betydelse, borde för att vara logiska i sina handlingar jemväl icke lemna ur sigte det beslut, hvarigenom den svenska regeringen på den tid hon rådde om detta Jand, tillförsäkrade baltiska bönderna en oföränderlig, ärftlig nyttjanderätt till jorden, från urminnestider bärande benämnins gen bonderätt, och hvilken med bindande bestämmelser fastställde arten ooh måttet af böndernas utskylder såväl med hänsyn till vidden af som ock till alstringsförmågan hos den åt dem tillskiftade jorden. Men den personliga rätten (om hvilken de tala så mycket) har för de baltiska korrespondenterna en fullkomligt egendomlig betydelse, som den ryska allmänheten icke känner. Och en sådan uttydning af friheten och den personliga rätten går tillbaka till de: äldsta tider af den tyska koloniens tillvaro i det baltiska landet. Sålunda ansåg t. ex., år 1739, landtrådet Rosen det icke såsom vanhederligt att, på tillfrågan af vårt justitie-kollegium angående possessionaternas förhållande till sina bönder, bedraga, i ordets bokstafliga mening bedraga, regeringen genom sitt svar: att jordegarne, som disponerade öfver sina bönders personer och hela egendom, med full och obegränsad eganderätt, kunde efter eget godtfinnande pålägga dem hvilka slag af pålagor som helst; att de rådande förordningarne om dagsverken och andra utskylder, som framgått ur sjelfva jordegarnes välmenande och fria vilja, icke egde för desamma någon bindande kraft samt icke fråntogo dem rätten att öfverskrida det fastställda måttet af utskylder; samt till slut att den svenska regeringens förordnanden om utskylderna hade till uteslutande ändamål att skydda statskassans intresse, det är, de voro en slags markegångstaxa, och desamma tillförsäkrade på intet sätt bönderna någon rätt eller inskränkte jordegarnes oinskränkta makt. (Hermes oder Krit. Jahrb. d. Literat. 3. 821 nr 7). Så uttyda de baltiska korrespondenterna den personliga rätten. Detta vädjande till en mera frisinnad svensk institution är ett fint schackdrag af den ryska pressen inför utlandet, men isynnerhet gentemot Östersjöprovinsernas allmoge, som ännu i sin hågkomst bevarar minnet af de bättre svenska tiderna. Förryskningen, då den tar böndernas direkta intressen under armarne, vinner lätt terräng hos en befolkning, som står på en jemförelsevis så låg bildningsståndpunkt som här är förhållandet.