Aftonbladet – 20 november 1868, sida 2

Mången brud är blek och förgråten, andra äro värdiga, och några helt enkelt glada. Dora var glad, och hennes glädje, som hön aldrig tänkte på att dölja för sin känslolösa tant, då hon knappast trodde att denna kallsinniga dam observerade den, lyste nu befriad från hvarje döljande slöja. Inför mr Templemore, ja, äfven inför sin mor, skulle hon varit mera tillbakadragen; men inför mrs Luan var hon icke på sin: vakt, och hon visade sig så som hon kände sig — såsom den lyckligaste bland qvinnor.;. John Luans mor stirrade uppbragt på henne. Det var hon sjelf som hade skilt mr FTemplemore och Florence åt; det var hon sjelf som hade skaffat sin niece den rike mannen; det var hon som hade utvecklat hans tycke till passion; det var hon som hade drifvit på honom genom berättelsen om Doras kärlek. Hon hade gjort detta och kände icke ett grand af ånger eller samvetsagg; men likväl förtretade det henne att se denna lycka hos mr Templemores hustru. Huru kan Dora våga vara glad, då hon likväl måste veta, att hennes. lycka måste bli Johns sorg? Huru kan hon våga det? Hon förmådde icke uttala sin harm, men löste upp sina mössband och gjorde min af att gifva sin vrede luft på sitt vanliga sätt, då Dora helt qvickt tog mössan ur hennes händer och skrattande lade den åt sidan. Nej, tant, sade hon; jag kan inte tilllåta det. Denna mössa har jag sjelf sytt, och derföre kan jag inte tillåta det. Dessutom, hvad är det väl som kan bringa er ur lynne på en dag sådan som denna? Se här, jag har inte glömt tant. on öppnade ett juvelskrin och tog fram en vacker ring, som hon lät halka ned på mrs Luans finger. (Forts.)