Aftonbladet – 19 november 1868, sida 3

Anklagade för manövrer,, som afsågo att störa det allmänna lugnet och reta till hat och förakt för styrelsen voro: Napoleon Gaillard, skomakare; Cortes-Gaillard, porslinsmålare; Abel Peyrouton, privatlärare; Louis Quentin, litteratör; Charles Delescluze, gårant för tidningen Le Reveil; Alphonse Peyrat dito för Avenir National; Paul Challemel dito för Revue Politique; Theodore Duret dito för La Tribune. — De tilltalades advokater voro: Cremieux, Arago, Hubbard, m. fl. Flera korporalskap af sergeants de ville i uniform bevakade ingångarne till domstolens lokal för att visa bvilken vigt regeringen fästade vid denna politiska rättegång och de bekymmer man hyste för denna episod på Montmartres kyrkogård. Dessa polisagenter voro desamma som den 2 Nov. voro utposterade på kyrkogården för att bevaka OCavaignacs och Baudins grafvar. I ett ministerråd lär åtalet beslutits. Vi föra våra läsare in i polisdomstolen. Presidenten till Delescluze: Ni har ju varit dömd till bestraffning flera gånger? — D. Amnestien 1858 annullerade domsluten, verkningarue liksom orsakerna, annars hade amnestien varit ett tomt ord. Ni har således ingen rättighet att draga fram domar, som amnestien annullerat. P. I tidningen Röveil har influtit en artikel, som tycktes afse att förbereda blifvande mauifestationer, hvilka också egde rum. Ni talade om att kyrkogårdarne skulle hållas stängda. — D. Jag tillkännagaf det på samma gång som La Patrie och det är den enda gång jag och det officiösa bladet varit ense med hvarann. .P. Men pi tillade, att man ej kunde förbjuda nationen att hedra sig sjelf på samma gång hon hedrade minuet af sådana män, som, i likhet med Godefroid Cavaignac, släpat Ut sig i fribetens tjenst eller som, i likhet med Baudin, dött under striden för lagens försvar. Ni förberedde på sätt och vis de manifestationer, som skulle inträff: på Montmartres kyrkogård den 2 Nov.? — D. ag var inte der en gång. För öfrigt talade icke jag ensam om att kyrkogårdarne skulle bållas stängda, det gjorde äfven Libert, Figaro och Gaulois. P. Dagen efter manifestationen adresserade ni ett bref till Avenir, rörande öppnandet af en subskription och i Reveil för den 5 erkänner ni att er medarbetare Quentin bållit tal på kyrkogården: i er tidnings namn? — D. Ursäkta, men detta är ett misstag, som jag ej kan låta passera; hr Quentin gick till kyrkogården lydande sin personliga känsla; på samma gång skulie han lerona 088 redogörelse för hvad som der passerade. Han tänkte ej lägga några kransar på Baudins graf, han visste icke ens hvar den befann sig. P. Ni är emellertid anklagad för åtgärder, som .. D. Nej, inga verkliga orsaker finnas dertill — P. Åtgärder, som afsågo att störa det allmänna lugnet . — DN. Meh, det blef icke stördt ett ögonblick... — . Och att framkalla hat och förakt för styrelsen. Presidenten: Ni, Napolton Gaillard, var också på kyrkogården, ni bar röd halsduk, det var ett föreningstecken? — G. Jag var på kyrkogården liksom jag är hvarje år den 2 Nov. Hvad hals: duken angår, så är det densamma som jag nu har j på mig. — P. Hade pi läst artikeln i Reveil? — G. Nej, alldeles icke; hvarje år går jag till Godefroids graf, jag skulle ha gått till Baudins också, om jag bara vetat hvar den låg. — Just när jag skulle gå mina färde fick jag af en händelse veta hvar den var belägen. Men när jag fick veta det, gick jag dit. — P. Och så utpekade ni den för andra? — G. Ett par personer bådo mig om upplysning och den trodde jag mig ej böra neka att lemna. Presidenten: Ni, Corts-Gaillard, ni var ju med er far på kyrkogården? — C.-G. Jag brukar alltid följa med honom till Godefroids graf. — P. Men den här gången gick ni med honom till Baudins graf och ni hade på förhand haft för afsigt att bege er dit, efter som ni gjort i ordning verser, som ni läste upp vid grafven. Hör på, kanske ni känner igen det bär: Vingt ans, vingt ans doubli, de douleur, de silence Ont passå sur la pierre ou ton nom seul est mis, O toi qui, pour Famour du peuple et de la France, Es tomb bravement sous les coups ennemis! Heölas! telle est toujours Fetrange destin6e Que PFaveugle hasard fait aux hommes de ceur: Un point obscur pour ceux dont Fåme est dechaine Et qui tombent martyrs au combat de Ihonneur! Mais le rågne insölent dun pouvoir tyrannique Jnsqwå la fin des temps, non, ne saurait durer! Pleurons sur qui mourut pour notre Republique. Pour qui sut bien mourir, ah ! sachons bien pleurer!... P. Ni känner ju igen det? — C.-G. Det är bara en improvisation, som jag satte ihop när jag gick från den ena grafven till den andra. I Presidenten: Abel Peyrouton, privatlärare i Batignolles, det var väl ej för att hedra minnet af en slägting, som ni gick till Montmartres kyrkovård den 2 Noy.? — A. P. Det var för att hedra odefroid Cavaignacs minne och för att träffa vänner... — P. Politiska? A. P. Utan tvifvel, de äro de bästa. P. Ni hade väl läst Råveil? — A. P. Nej, jag hör ej till det folk som läser tidningar för att bilda sig en opinion. — P. Ni bar hållt tal vid Baudins graf? — 4. P. Jag har icke hållit tal, något som alltid skulle förutsätta en förberedelse, utan jag sade några ord. — P. Ni har särskildt sagt: Baudins död tjenvar oss till föredöme och hans namn till eggelso när striden brister lös. — 4. P. Jag kan ej rätt säga om jag uttryckt mig i dessa ordalag; om strid har jag eJ talat, möjligen har jag kunnat säga, att Baudina var värdig att tjena oss till föredöme Presidenten: Ni, Quentin, är avställd i redaktionen af Reveil; ui har blifvit dömd för förolämpning mot ett vittne. — Q. Ja, det var när jag var . advokat i Cambray och talade i en politisk råtteJA -I omtalat samma faktum som La Patrie. — P. Men I uppgifva det, tyckes mig. — P. Le Gaulois har l anklagar mig? — P. Gaulois ord äro ej riktiga kanske, men hur yttrade ni er då? — Q. Ännu len gång, jag nekar till den emfatiska utgjutelse I Corpus delicti finnes således ej i er auklagelse. I Jag inskränker mig således till alt svara, att in-I genting straffbart fanns i mina ord och att, om I manövrer, finnas i denna sak, de icke komma gång; min klient anklagades för att ha yttrat förolämpande ord om republikens president och jag sade till ett af vittnena: Ni är icke något vittne, utan helt simpelt en polisspion. Detta yttrande fick jag umgälla med 20 dagars fängelse. — P. Jag konstaterar blott sjelfva faktum. Det är ni som i tidningen talat om manifestationen, som förbereddes till den 2 Nov.? — Q. Jag har blott ni bar gjort vissa antydningar och ni har gått till Baudins graf, der ni bållit ett tal. I hvilken anda :. var det talet? — Q. Det är väl inte jag som skall anfört era ord. Ni skulle ha sagt: Sjutton år ha nu förflutit och man har dolt hans graf för oss; men i dag ha vi fått reda på den ändtligen o. s. v. — Q. Således är det på Gaulois uppgifter ni man tillskrifver mig, och jag behöfver icke redof a för de ord, som vid tillfället undtöllo mig. et är mina anklagares skyldighet att anföra dem. från oss. Hrr Peyrat och Challemel erkände, att de öppnat gubskriptioner till en vård öfver Baudina som dog under försvaret af lagen. Nu öfvergick domstolen till hörandet at vittnen. Aila dessa voro, med få undantag, agenter, tillhörande den hemliga polisen; De voro olika klädda och hade helt olika sätt att föra sig: en såg ut som en sprätt, en som en handtverksarbetare, en som en student 0. s. vV. Jtt af vittnena sade: Jag hörde en ung man med fräck uppsyn tala vid den der hr Cavaignacs mn ÅA —— AR FA —— ÅR rr An IR rn graf (oväsen i salen), men jag kunde ej riktigt höra hvad han sade. ? Presidenten: Hvarför dett a