Aftonbladet – 19 november 1868, sida 3

en. Det är den handlingen man nu vill gloriera. 1den till denna manöver, tillhör Råveil och hr Delescluze, denne dförbätterlige, som söker alla möjliga anledningar att kunna uppvigla allmänna opinionen. Och sedan, för att kunna i evighet underhålla agitationen, gräfver man upp Baudin ur hans graf och hans namn går genom alla tidningar. Advokaten Cremieux fick härpå ordet och yttrade följande märkliga ord: : Ministeren har förlagt diskussionen på statskuppens område: jag skall följa den der. Trot I, att den 18 Brumaire skulle ha lyckats för Napoleon I? Glömmen I, att han, efter att ha förjagat en nationalförsamling, sjelf slutade med att bli förjagad af en annän fransk nationalförsamling och det var denne samme Lucien, hvilken så mycket understödt honom den 18 Brumaire, som ödmjukt kom och inlemnade sin abdikationsakt till kammaren? Och föröfrigt, om han icke abdikerat, hotade ju kammaren honom med förlust af alla hans rättigheter. I pästån, att allmänva omröstningen utplånat den 2 Dec., att en intim förbindelse eger rum mellan denna handling och proklamerandet af kejsaredömet, men I glömmen, att den 18 Brumaire blef likaledes gillad af efter hvarandra följande omröstningar: det är lätt att gifva sig absolution när mar bar vapen i hand. Statskuppen af den 2 Dec. var en violation af våra rättigheter och af vår konstitution. I hafven upplöst lagstiftande församlingen, häktat dess mest framstående medlemmar; sedan hafven I anklagat medieurmarne af denna församling, samlade i 10:de arrondissemeutets mairie i det ögonblick de proklamerade Bonapartes förlust af alla rättigheter. Men andra representanter hade sedan blifvit valda och de sökte förmå folket att protestera mot lagarnes våldförande. Baudin var en bland dessa och han föll hjeltemodigt, ett offer för sin pligt. I insågen att den 3 Dec. partiet stod på spel, att I måsten skrida till de olycksaligaste ytterligheter och I tvekade icke att iäta blod flyta på boulevarden. I hafven anklagat oss för att hafva lempat i glömska vär hjeltemodige medbroder. Men hvad ha vi väl kunnat göra bittills? f bvilade ju centnertungt på pressen, så att den intet förmådde. Hvad vi vilja uppresa åt Baudin är icke något försoningsmonument, såsom min medbroder Berryer sagt, vi vilja uppresa en liten vård, icke någon staty; statyer kunna vara goda för kejsaredömet, det belönar sina tjenare med rikedomar och efter deras död uppför det statyer med vilkor att en efterverld sedan underhäller dem, om den så fin aer vara skäl Här afbröt presidenten förhandlingarne och de fortsattes följande dag. Som bekant ha deltagarne i kyrkogårds-smanövrerna, redan fått sin dom i första instansen, men dermed är väl målet ej slut. Aterstår anklagelserna mot de många tidningarne i Paris och i landsorten, som öppnat subskriptioner till en minnesvård öfver den på barrikaderna faline folkrepresentanten. Som våra Jäsare veta har rorske profes sorn Daa uppehållit sig en tid i Kjöbenbavn och der hållit en serie föreläsningar. Den välbekante Ole Vinje har med anledning häraf i sin tidning Dölen skrifvit följande roliga artikel, den vi här meddela förnämligast på det våra läsare må få ett litet prof på det mycket omtalade norska landsmålet,: Professor Daaes skandinaviske Forelesningar i Kjöbenbavns er det no Slätt med, sjaa me af danske Blad. Det er skandinaviske Forelsesningar forsovidt som det var ein skandinavisk Tanke, at der skulde koma Professorer fraa det cine nordiske Universitet over til det andre og halda sine Forelesningar, med ein Sambandstanke til Grunnlag. Rasmus Nielsen kom hit ifjor Haust og Professor Malmström ifjor Vinter, og Brandt foor til Upsala ifjor og no Daae til Kjöbenhavn. Det heve soleids gjengjet Ringen rundt, at kvert Land heve sendt sine Voik, og Utbyttet er vistnok det, at det er best, at kver Nation gjev seg tilfreds med sine Folk; for ingen heve ein so stor Mann ut senda at der for Grannelandet er nokot nytt og framifraa ved honom. Her er inkja Geni ved nokot af desse Universiteter. Det erCompagnitravere allesamav, og at senda slike Folk ut er berre at hera ut sin egen Armodsdom. HRasmus Nielsen fraa Kjöbenbavn lerde os den glimrande kjöbenhavnske Armod, og Malmström lzerde os den meir simple svenske, og Brandt mastte vist lera Upsala vaar, som ikke var betre: Herer mange gilde Folk baade Ker og der aust og der sud. men det er jo underlegt med det, at dei beste ikke höva for slike Bendingar f. Ex. Schweigaard her og Seve i Upsala. Kunna dei skriva, so kunne del ikke tala, og so kan det vera serskilde Fag dei hava, som anten berre höyra til det serskilde Landet eller ikke tiltala Aulmennsansen. Daae er ulikt den bedste af alle desse åinbulerende Skandinaver; men det er etter alt greidt, at han ikke heve gjort stor Lykke no i Kjöbenhavn. Han er eit Menneske Daae, eit skjeivt ög skakkjöyrt, det forstend seg, men han er i sit Slags ein Figur, og dette er meir en nokon af desse andre ero. Han var den einaste, som vaart Universitet anstendigt kunde sende af Garde. Men endaa kan han ikke staa seg i Kjöbenhavu. Kver Nation heve sine Krav og sin Smak, og derfor verdt det vist best, at kver er for seg, og at det verdt Slutt med desse gjensidige Foreliesninger.. Er her i nokot af desse Land ein framifraa Mann eller ein som af seg sjölv vil koma, so bör alt vera fritt og bän velkomen. Men at pina og plaga seg af Pligt med at finna fram ein Utsending, det er urimeligt og förer berre til gjensidigt Ttykleri, som her er Guds Gaavor af i Fyrevegen, om ikke Universiteterde og skulle vera med i det. IPolitikken höyrer stikt heime, for der kan det so ikke undfly: s, men lat Vitenskapen vera fri for det! Det var sannt, det bör uplysas til vaare Etterkomarar, ät det mest er Damer, sowi höyra på desse Forelxesringar. So var det ber medR. Nielsen. Detvar no og Datnephilosophi han foor med. Og so er det og med Daae no i Kjöbenbavn. Det er nemlig uplyst. at af dei 160 Aahöyrar vår det 140 Damer. Det minskad med Folket frametter segjo Dagbladet, men det maa vel hava voret der som hen at det var Herrarne såm vardt leide og gingo 1raa. Om Kristina Nilsson ha de gladare afPurisertidningarne ej hatt något att förmäla på länge. Ryktena om hennes förlofniog, än med den sångaren än med en anuav ha tystnat, men beundrare i tysthet har hon dock, beundrare, som till och med utgjuta sig på vers. . Se här hvad en Parisertidniog berättar: Vi fingo här om dagen från en person i bref mottaga ett flottigt papper, som, försäkrar brefskrifvaren, han fann lindadt kring ett stycke cervelatkorf, inköpt i en charcuteriI bod i Faubourg Montmartre. Trots fiottet ha I vi lyckats dechiffrera följande quatrain: Till mademoiselle Nilsson! Onand Panmhhe est une harmonie.