Aftonbladet – 19 november 1868, sida 3

och lust att gräla; men om ej något föremål fanns att vända sin vrede emot, slutades alltsammans med sömn. Till lycka för freden i salongen inträffade det sista, och nästan hela dagen bortsofs. På aftonen spred sig ett angenämt rykte, att stormen bedarrade, äfvensom att vi lyckligen passerat Beeren Island och att vattnets djup började til!taga. Allt detta återgaf lif åt de domnade krafterna, och i sjelfva verket väcktes vi ock på morgonen den 18 af maskinens angenäma slag och en vida behagligare rullning än förut. Dessa omständigheter kallade alla man på däck, der en ljuflig syn var att skåda. Med omkring 11 knops fart dansade Sofia fram likt stormens mö öfver böljornas toppar, med stäfven mot söder. Girigt sökte Agirs döttrar att hålla sitt tag, men de fingo endast skummet af propellern. Man började nu göra små utflygter hit och dit på däcket; öfverallt, men synnerligast i fören, mötte en syn, som väckte en viss häpnad. Hela fördäcket var betäckt af ett ofantligt lager af tjock is, som betydligt tyngde ned fören, Vi hade således äfven botats af faran att blifva nedisade och måhända utan förskoning dränkta som kattungar. Det blef nu ett godt verk att bortskaffa denna is, och de flesta grepo sig arbetet an med desto större ifver, som det visade sig vara ett radikalt bot mot potatissjukan. Med fräsande fröjd bar det nu af mot norska kusten, som ock följande dag på f. m. kom i sigte. Vi blefvo dock något ogästvänligt emottagna, ty vinden vände nästan tvärt; blåsande lika häftigt som förut, men med krabb sjö gjorde den allt för att hindra vår framfart. Våldsamt kastades fartyget upp och ned, så att propellern nästan lika mycket surrade omkring i luften som i vattnet. — Det låg någonting ytterligt retsamt i dessa ishafvets sista krampartade ryckningar; dock ångan och Sofias sjöduglighet segrade slutligen, och belysta af flammande polarljus, som i zenith bildade en med regelbundenhet och vexlande färgprakt strålande Corona borealis, ett fenomen, som af oss för första gången iakttogs under denna resa, inseglade vi i norska skärgården oc) kastade följande morgon ankar i Tromsö hamn. Knappast hade ankaret fallit, förr än passagerarne skyndade i land. Det var en obeskriflig känsla af välbehag att åter befinna sig på det torra i civilisationens sköte, ty då man är i det glada gästvänliga Tromsö, som af en mild försyn blifvit satt såsom den menskliga bildningens förpost inom polarcirken, så behöfver man ej mera sakna något, som hör till ett komfortabelt lif. Vi kände af ertarenhet, att vi häde att vänta öfverallt välvilja och gästfrihet, men äfven den djerfvaste förväntan vardt vida öfverträffad. Sofia måste stanna några dagar för intagande af de härstädes deponerade samlingarne. Under denna tid från den 20 till den 30 Okt, voro vi bjudna på fyra middagar med thy åtföljande supcer, samt dessutom tre supger. De varmaste sympatier för Sverge, för vetenskapen, för Spetsbergsexpeditionen uttalades i tal och skålar; till och med Finland erhöll sin del. Aftnarne tillbragtes med musik och dans, och roligt var det öfver höfvan. Snart hade vi glömt ishafvet och alla dess farligheter, och jag tror förvisso att mången önskade sig tillbaka till Spetsbergen, om ej för annat så för att få göra om den glada turen i Tromsö. De unga damernas i Tromsö älskvärdhet hotade Sofias salongsinnevänare mera än alla ishafvets retade JEgirs döttrar, då ändthgen afresans dag randades. Efter ett hjertligt afsked och alla minnets fataburer fullproppade, begafvo vi oss äter i väg, visligt hållande oss inomrs, Färden längs norska kusten gick utan äfventyr. dne ——