Aftonbladet – 17 november 1868, sida 3

hingssanningen, då är ju detta alldeles likgiltigt. Lägges vigt på att bibeln lärer kopernikanskt, så återtas ju medgifvandet af bibelns blott religiösa auktoritet. Konsistorium yttrar: Det under, som Guds allmakt och nåd lät komma Israels folk till del, v. 12, 13, bestod enligt utmärkta teologers vetenskapligt grundade åsigt i den öfvermenskliga stegringen af deras tapperhet och uthållighet, så att det redan sjunkande dagsljuset räckte till, öfver all deras bön och förstånd, att bringa fullständig seger. Först från senare hälften af v. 13 följer ett citat ur en gammal sång om denna hjeltedat, hvari förekommer den gudomliga hjelpens poetiska utsmyckning, som föranledt en annan uppfattning af undret. De utmärkta teologer, som förut yttrat denna mening, äro blott — 2 judar från medeltiden. De kunna väl ej åsyftas. Detta är en ny gåta. Förmodligen menas Hengstenberg, som står närmast, men dock betydligt nog afvikande. Han anser hela stället v. 12—15 för ett poetiskt citat, en blott omskrifning af 1—11. Men konsistorium finner ett nytt under berättadt i v. 12, 13 och först 13—15 är citat. År nu hälften citat, så är andra hälften historisk berättelse, som ej må poetiskt tydas. Josua bok vill till föregående under om stenregnet lägga ett nytt, ej förut berättadt, och r: Då ropade Josua: Sol stå stilla i sibeon och måne i Ajalon! Och solen stod still och månen, tills folket hämnats på sina fiender,. Och detta vill konsistorium inbilla oss skola betyda: Gud gaf de stridande en öfvermensklig stegring i tapperhet och uthållighet! Då är Hengstenberg klokare. Väl är ock hans åsigt ohållbar. Men den öppnar ej dörren för den annars så förkättrade naturliga utläggningen, såsom konsistorium gör. Ty med samma rätt, hvarmed man här tyder bort undret, kan man ock göra det på alla andra ställen. Slutligen säger konsistorium hvarken sig lier synoden vilja inskränka vetenskapens beittigade forskningar. Det låter vackert; men hvilka forskningar äro berättigade? Sa länge de röra sig på eget område. Det vill väl säga: så länga de ej tillämpa sina lagar och upptäckter på bibelkritiken. Och vär det vidare heter, att kyrkostyrelsen alltid erkänner dessa forskningars mogna och otvifvelaktiga resultater., så torde blott de resultater vara mogna, som behaga styrelsen. Och då det vidare heter, att det är vår heliga pligt att skyddande upprätthålla de i bibeln erättade under, så är denna utgjutelse sällsam nog i samma ögonblick konsistorium lugnt ger till spillo ett af de största, och det på ett sätt som formligt inbjuder att beträda den naturliga utläggningens och underborttydningens breda väg. Förlägenheten står målad i hvarje konsistoriets ord. Något måste sägas för att ej synas vilja antasta vetenskapens frihet. Det gaf bibelns naturvetenskapliga auktoritet till spillo. Det grep hellre till den naturliga utläggningens nödankar än att erkänna mytiska beståndsdelar i bibeln. Och för att lugna stormen kastades Knak öfverbord. Allmänheten svarade: Knak är dock en ärlig man. Vi tro alltför gerna, att det är obehagligt att alltjemt dras fram inför sådana under som Ahas solvisare med sin baklänges gående skugga, det flytande jernet, den talande åsnan, Jonas hvalfisk. För en kärnfrisk undertro, sådan som Knaks, göra sådana ting inga svårigheter; men folk af konsistoriets bildning har en viss respekt härför och kastar gerna vid lägligt tillfälle det ena eller andra öfver bord. Men gören då en gång full räkenskap för er undertro! Varen en gång ärliga skaffare till Guds rike! Spriden ej genom er tvetydiga tro och er falska sanningskärlek och er förföljelselusta mot forskningens män ytterligare otro och misstro bland massorna för allt heligt, för allt högre och ädlare, och glömmen någon gång er ;kyrkliga herrlighet och fariseiska väsende för Dens majestät, som aflyste menniskostadgarne och dogmerna, som gaf lifvets bröd i stället för sten, som ännu sörjande bidar den tid, då skaffarena vilja vara — ej verldsliga herrar, utan Hans trognpa.