Aftonbladet – 16 november 1868, sida 2

STOCKHOLM den 16 Nov, Den del af Disraelis tal vid lordmayorsoanketten i London den 9 dennes, der han rade sig om de politiska förhållandena i uropa, var enligt Times af följande innehåll: Om vi betrakta tillståndet i Europa, kommer jag att tänka på, att för ett år selan, då jag hade den äran att tala till er, voro många krigsrykten i omlopp i Europa, hvarest ett stort krig för icke länge sedan hade slutat, och att stora bekymmer rådde i detta afseende. Men det var min pligt att på regeringens vägnar försäkra er, att det i min tanke icke fanns något skäl till denna fruktan och oro, att vi icke trodde att krig skulle utbryta, utan tvärtom hade allt skäl att antaga, att mån hade att vänta en fast och varaktig fred. Nu har åter ett år förflatit, och riktigheten af denna förklaring har icke blifvit motsagd af något som händt. Jag medgifver, att det under Europas nuvarande förhållanden på ytan finnas orsaker till oro och bekymmer. : Jag vet mycket väl, att de, som kunna öfverskåda alla möjliga skäl till internationelt missförstånd, kunna uppgöra en mycket lång lista på orsaker till öfverhängande fara; men dessa bekymmer delas icke af H. M:ts regering, (Bifall.) Hon tror icke, att det finns något skäl till krig eller att man har någon förevändning tili krig. Hon tror tvärtom, att alla suveräner och ministrar, som ha inflytande på nationernas öde och inverka på händelsernas gång, äro öfvertygade om, att det är en fördel för deras länder och undersåter, att freden upprätthålles. (Bifall.) Jag medgifver — ty vid tillfällen sådana som detta är det oklokt att dölja något skäl till oro, som vi kunna ha — jag medgifver, att i afseende på förhållandet mellan Frankrike och Preussen, två länder, som intaga en framstående plats bland Europas civiliserade och ledande stater, man tyckes ha skäl till bekymmer i de stora krigsrustningar, som de nu företaga. Men likasom vi i det enskilda lifvet stondom se, att mellan två individer, som ärd mycket måna om sin värdighet, ett missförstånd har uppstått, till hvilket i deras egen tanke icke tillräckligt skäl finnes, och att under sådana omständigheter ingenting annat sker, än att andra personer, som äro deras jonlikar i rang, att deras vänner, hvilkas evekelsegrunder icke kunna missförstås, känna sig förpligtade att träda emellan, och framkalla ömsesidiga förklaringar, som leda till ett mera tillfredsställande förhållande — likaså tror jag också, att min ädle vän, som enligt det amerikanska sändebudets förklaring så lyckligt gjort slut på det svåra och i viss mening långvariga missförståndet med Förenta Staterna, icke under Europas nuvarande tillstånd kan göra någonting bättre än konferera med de öfriga europeiska stormakterna och träda emellan nämnda två makter, hvilka i min tanke icke äro lifvade af aggressiva afsigter, utan befinna sig i den ställning, hvari de äro, till följd af egendomliga orsaker, som icke kunde förutses och hvilka förut sällan inträffat. Om de öfriga europeiska makterna företaga en klok och högsinnad bemedling, är jag öfvertygad om, att man skall få detta missförstånd att upphöra på ett lika lyckligt sätt, som man gjort slut på missförståndet mellan Förenta Staterna och vårt land. (Bifall). Och jag hoppas, att när jag nästa år har den äran att tacka för denna skål (skallande bifall och skratt. Skrattet förklaras tillräckligt af, att det var skålen för Hennes M:ts ministrar,, för hvilken Disraeli tackade, på man anser för afgjordt i England, att Disraeli måste afgå, så snart det nya parlamentet sammanträdt)... att när jag nästa år har den äran att tacka för denna skål, jag må kunna påminna er om dessa anmärkningar, och att Preussens och Frankrikes sändebud, ifall de äro närvarande, skola resa sig och förläna festen samma intresse, som h. exe. amerikanska sändebudet förlänat den genom sitt betydelsefulla tal vid detta tillfälle. (Bifall). Reverdy Johnson hade, på sätt telegrafen meddelat, tillkännagifvit för gästerna hos lordmayorn, att underhandlingarna mellan honom och lord Stanley voro fullkomligt afslutade. Sändebudet sade, att alla de moln, som alltsedan år 1846 ständigt hade oroat de båda nationerna, nu voro försvunna. Han och lord Stanley efterlemnade blott ett oförmörkadt solsken af fred. Disraeli taladeisamma anda om resultatet af underhandlingarna; allting hade blifvit uppgjordt, och man hade gjort tabula rasa. METEKYETOSNPTAT TIN TNE