Aftonbladet – 14 november 1868, sida 3

älskar att höra just som dramatisk sångerska, och ändock låta tillfället gå sig ur händerna, det är oförlåtligt. Ja det är mer än oförlåtligt, ty det sker icke af vårdslöshet och glömska, utan för att visa ett öppet förakt för det sunda vettet, för, smaken, och för publikens önskningar. Ett föremål som icke kan väcka sympatier är och förblir den landsflyktiga Isabella, hvars ankomst till Paris för några dagar sedan icke ens retade de annars så skådelystna parisarnes nyfikenhet. Knappast ett tjugutal askadare hade infunnit sig vid bangården, och vid hotellet der hon steg ur vagnen räknade man blott tio nyfikna och en korrespondent. Den sistnämnde berättar att bland f. d.drottningens svit räknades icke mindre än tolf barn. — Är det infanter och infantinnor allesammans? — frågade en af åskådarne sin närmast stående kamrat. — Ahnej, det är hoffröknarnes barn också — blef svaret. Der ser man att folk ännu tror på den gamla sentensen: Säg mig med hvem du umgås och jag skall säga hvem du är. Som ett bevis på den frihetskänsla som fattat spaniorerna sedan Isabella jagades bort berättar en fransk författare: Härom dagen möttes två vänner i Madrid. Den ena, en äkta man, bar en hatt så illa tilltygad att den väckte allmän uppmärksamet. . — Hvarför bär du en så ful hatt, bästa Alonzo? — frågade vännen. — Derför att jag älskar friheten! — svarade den äkta mannen entusiastiskt. — Besynnerligt. Hvad har hatten med friheten att göra? — Jo, ser du, min hustru: har sagt att så länge jag bär den här fula hatten går hon inte ut med mig. Anekdoten har fått plats i krönikan mindre för qvickhetens skull än för att visa hur franska författare sätta ihop anekdoter. Fransmännen hafva i allmänhet stor lätthet för att göra små historier, som få ett visst sken af sanning, men ibland händer det att de förlita sig för mycket på lättrogenheten och smida ihop en dikt så klumpig att den blir oförskämd. Så är förhållandet med Franska ballettsällskapets uppgift, att det är från kejserliga operan i Paris... Att döma efter deras dans, så skulle man snarare kunna tro att dansörerna äro några vilsekomna statister från theatre de Montmartre, eller nå gon dylik konstanstalt af tionde ordningen. Deras förnämsta dansnummer, Stor PariserCancan (Treritable) eller en afton i Mabille, ger oss lika mycket begrepp om dansen i Mabille som våra operamaskerader gifva ett begrepp om operabalerna i Paris. Men för att återkomma till något som lyckats vinna sympatier, så låt oss nämna Mindre teaterns senaste nyhet Så tuktas en argbigga, som är en lysande vederläggning mot dem som påstått att det nybildade sällskapet aldrig skulle kunna förvärfva sig hvad man kallar ett godt samspel. Samtliga de i stycket uppträdande utföra sina roller på ett sätt som väcker de bästa förhoppningar om att de dramatiska spektaklerna snart skola täfla med de italienska operorna om publikens sympatier. I början af nästa vecka ger det italienska sällskapet La Traviata (Den Vilseförda) och således spelade jag i lördags afton den vilseförda, då jag uppgaf att Una ballo in Maschera skulle följa efter Trubaduren. Den kommer istället efter La Traviata, sävida inte operasällskapets buffasångare hinrer anlända innandess, så att den glada Barveraren plötsligt kan träda fram. Det populäraste af de populära konserterna ir marscherna, som visat sig särdeles anslånde på publiken. Mendelssohns marche funebre mottogs med stört bifall, den turkiska marschen gjorde furore, och nu är det Chosins marche fundbre, som vid den sista konerten blef så väl emottagen; att den redan morgon ges för andra gängen. Det är en ändelse som ser ut som en tanke, nemligen len, att dessa musikfester marschera med ukor och trumpeter upp mot popularitetens vöjder. Richard. e— sm