Aftonbladet – 14 november 1868, sida 3

loch derhar han ofantliga Hofbryggerier, med kolossala källare och jätteliggare, u hvilka ölet strömmar ständigt i de törstig undersåternas strupar. Liksom vid alla ho dyrkas kungen der till öfverdrift, och han ifrigaste anhängare dricka flera kannor öl on dagen, så att de till sist blifva som van drande ölfastager. Asynen af dessa storma gade och tjockhufvade bairare verkade läng afskräckande på dem som besökte ölets för lofvade land, men till sist kom man dock underfund med att den bruna klara maltdrycken var en af de bästa drycker i verlden och sedan spridde den sig ut mot öster och vester, men allramest mot nord, ty der had kung Gambrinus icke att kämpa med der drufvobekransade Bacchus. I vårt fosterland mötte ölets skyddspatror likväl ett häftigt motstånd, ty i svenskarne: nationallynne ligger ett envist begär att hålls fast vid det gamla och bestående, som vunni häfd hos far och farfars far. Men när er reform är af stort behof så uppstår alltid er reformator. Bryggaren F. Rosenqvist kände sig kallad att utföra det stora verk som : kung Gambrini krönika står upptecknadt under titeln: Baierska ölets införande i Sverge Med gladt mod kastade han sig in i strider mot fördomarne, och när hans motståndare skrattade åt hans ölfunderingar tänkte han: skrattar bäst som skrattar sist.. Nu bör et! ständigt småleende leka på hr Rosenqvists läppar, ty han har vunnit en seger så glänsande, att den nära nog kan ställas i jemnbredd med den som vanns då potatisen infördes i vårt land. Den generation som nu tömmer tusentals kannor baierskt öl om dagen kan icke fatta hur man för tjugufem år sedan kunde lefva utan en half flaska baierskt öl till biffsteken. Ingen förstår hur motstånd kunnat möta den mån som bjöd oss en så god gåfva. Men att så var veta vi, och derför drucko kung Gambrini svenska anhängare i skummande öl hr Rosenqvists skål på baierska ölets silfverbröllop den 10 November. Men fastän ölet redan spelar en stor roll i vårt land, så är den dock en obetydlighet emot den roll som det borde och som det helt säkert kommer att spela. Annu återstå många reformer i den vägen. Kung Gambrinus nöjer sig icke med att bekriga bränvinspannorna, utan han skall engång uppträda mot punschen och toddarne, liksom han i Frankrike redan med stor framgång uppträdt emot absinthen. För icke så länge sedan var den gröna absinthen envåldsherrskare i Frankrike och hotade att förderfva en stor del af nationen. Då öppnade en af kung Gambrini anhängare den. första ölförsäljningen i Paris, och sedan denna lokal fått hundratals efterföljare spridde sig smaken för ölet ut öfver hela landet. Besöker man nu ett kafe vid boulevarderna i Paris, eller vid en gata i någon af de franska småstäderna, så ser man öli de flesta glas. Öl dricka de fina kavaljererna, öl dricka studenterna, öl dricka arbetarne, öl dricka också damerna, såväl på de fina kafeerna som på de tarfligare förfriskningsställena. Med ett ord kung Gambrinus har skaffat sig ett vidsträckt välde och folket befinner sig väl deraf. ; Hos oss har Gambrinus ännu icke hunnit så långt. Bland de arbetande klasserna, som söka sina förfriskningar på krogen, har han blott öfvervunnit den ena supen, ty istället för att den törstigeoch frusne förr tog två supar etter hvarann, att stärka och värma sig med, så tar han nu en sup och ett glas öl. Återstår således att få bort den andra supen, hvilket bäst skall ske när det baierska ölet icke fördyras genom att tappas på buteljer, utan serveras billigt och godt i glas eller muggar, som fyllas ur sjelfva fatet. Bland de så kallade bättre klasserna har det baierska ölet icke vunnit insteg längre än till måltiderna, ty mellan dem är det unschen som spelar fufvudrollen bland förfriskningsdryckerna. Punschen är en svår fiende att bekämpa, men kung Gambrinus skall nog segra en gäng till stor fördel för våra kassor och mågar. Kanske tjugufem år härefter skola operakällarens glada kunder samlas om qvällarne kring ölmuggarne i sfället för kring punschbuteljerna, och då skola vi kunna gå in till Blanch och der dricka ett glas öl, utan att betraktas som ohyfsade grobianer. Eller kanske vi redan nu skulle kunna gripa oss an med en dylik reform. Det torde inte vara omöjligt sedan man sett hur de finaste parisare dricka öl på Grand Caf och Caje Riche. Vår publik har alltid varit svag för att likna pariserpubliken, och derför skulle det ju kunna hända, att hr Blanch och andra kafcvärdar en vacker dag tillkännagifva att de servera öl glasvis. Men då är det bäst att kalla ett glas öl för en bock, ty då kan man vara säker på att alla börja dricka öl blott för att få ropa på en bock iksom Parisarne göra då de sitta framför kafeerna på boulevarden. Mycket har blifvit sagdt om svenskarnes klandervärda vanor att lefva på källare och schweizerier, men att detta lif är sådant som hr Hedberg skildrar det i sin nya pjes Så kallad ungdom det hade jag aldrig förr vetat af. Vår populäre författare tycks genom denna sin bild vilja bevisa att han aldrig besöker dylika ställen, ty om han det gjorde, så skulle han bestämdt icke framställt en knytnäfsstrid mellan en elegant kam marjunkare och en gammal sjökarttn som prof på hur så kallad ungdom pvsr vudstadens schweizerier oljor fer på hufz publiken har Vissförstått författaren, som genom. CP mna scen måhända vill visa att Manuom mod och morska män finns i gamla Sverge än. Åtminstone visar sjökapten Ström (hr Broman) prof på ovanlig handkraft, ty kammarjunkaren får ligga sjuk i fjorton dagar efter knytnväfsslagen. Kapten Ström skall som vi hoppas blifva antagen bland besättningen på den nya handkraftsbåten, som härom dagen gick af stapeln vid Bergssund, och der skall helt säkert hans kraftprof väcka större sympatier än på Dramatiska teatern. Publikens sympatier hafva under veckan varit delade på många håll. De varmaste uttrycken kommo fröken Signe Hebbe till godo vid hennes konsert i tisdags afton. Blommor och bifall blefvo hennes belöning efter hvarje nummer hon sjöng. Men kungliga teaterdirektionens sympatier har fröken Hebbe icke lyckats vinna, och derför få vi heller icke det nöjet att återse den utmärkta artisten på scenen, ty teaterstyrelsen uppoffrar gerna både publikens tycken och sin egen fördel, olott för att följa sina nycker och lyssna till masinnade knliss-intrioer