Aftonbladet – 13 november 1868, sida 3

förluster, och hvars parti ni tar så ifrigt som om ni hörde dit. Men jag har påstått och jag påstår att det är en brist att vid stationerna icke finnes ett rum, der man under oväder kan göka skydd, alltid med obetagen rättighet för dem som älska ösregn och slask att få njuta deraf i det fria. Er anmärkning att omnibusarne hvarje, qvart och icke hvarje halftimma afgå mellan Slussen och Adolf Fredriks plan är fullkomligt riktig. Det är emellan Grefgatan och Slussen de afgå med en halftimmas uppehåll och då får väl ni å er sida medge att det kan hända en vandrare, som haft åtskilligt på Söder eller Ladugårdslandet att uträtta och som dertill möjligen icke har klocka — hvarje omnibuspassagerare är icke född med en sådan — att han kan få vänta en qvart eller tjugu minuter och att detta under oväder är obehagligt, deri lära många med mig instämma. — 7 Likaledes borde ni, om ni är rättvis, medgifva att de flesta passagerare. ingalunda stiga i och ur omnibusen under vägen mellan stationerna — ni måste alltid vara god och ihågkomma vatt jag tänker på omnibusfärder under oväder; — tvärtom är det då en sällsynthet att i omnibusen finnes en plats för den vandrare som ej Janaat på vid stationen, åtminstone är detta en erfarenhet som jag och många af mina bekanta dagligen gjort, äfven om ni är nog lycklig att ha gjort en motsätt. Hvad det beträffar att en klocka -— min eller någon annans — skulle forta sig, då den som bär henne är ute i ösregn, kan jag ingenting svara dem emedan jag ej mäktar fatta en sådan outredd naturkraft, men tror emellertid att ni har lika rätt i det som i mycket af det föregående. Och nu, ärade medpassagerare, farväl! Hade jag de der omtalade kapitalerna, skulle jag verkligen, äfven med fara att ingenting vinna på allmänheten, inrätta trenne väntningsrum ändå, i hvilket fall je ju kunde ha det hoppet att någon gång få träffa er. Ni komme nog dit, om ej för annat, så för att se om glaset verkligen stode bredvid sin flaska. Tro icke att jag skrifvit den här lilla biten blott och bart för att få ha sista ordet; vist icke! Om ni än ytterligare skulle hedra mig med ett svar, skall jag ålägga mig den försakelsen att låta det förklinga i rymden, och detta blefve verkligen en försakelse, ty ni tyckes mig vara en treflig och godmodig, fast något omständlig resenär. En omnibusfarare. er TENS sA VE le rs AN Alert ot