Aftonbladet – 13 november 1868, sida 2

plågade henne. rs Courtenay betraktade oroligt sin dotter, så ofta denna kom in till dem; men Doras ansigte, som förr hade varit så uttrycksfullt, gaf henne icke någon upplysning. Hon ville icke beklaga sig, och hon förbjöd sig sjelf hvarje talande blick. Mrs Courtenay hade svårt att återhålla sina tårar, och mrs Luan var mera sur och butter än vanligt; men Doras ansigte röjde ingenting. Hon var kall och känslolös, som om all mottaglighet för intryck hade öfvergifvit henne. Sådan var hon den första dagen, den följande och den derpå följande. Sådan var on en hel vecka, undantagande att hennes bleka ansigte blef allt blekare och kallare, att hennes ögon blefvo insjunkna och att hela hånnes yttre på ett förfärligt sätt antydde hvilken grym strid som nptkämpades i hennes jue Om hon hade beklagat sig, skulle det a varit mycket förtret om hon hade knotat och suckat från morgon till qväll, skulle det ha varit bättre än allt annat, Men icke en enda gång från det ögonblick, då hon lemrnade Les Roches, öppnade hon sin mun för att yttra så mycket som: Min lott är hård. Kanske teg hon derföre att hennes fulla hjerta skulle ha fått henne att säga för mycket; kanske skulle hon, om hop talat, icke förmått dölja den lidelse, som låg på botten af hennes qval; bättre då att vara stum än att för något menskligt jen blotta. den svaghet och dårskap, som hade nedkallat allt detta öfver henne. Rå satt hon om aftonen på den sjunde daen tillsammans med sin mor och sin tant, å alla tre foro upp vid att höra en mans steg komma uppför trappan. Mrs Courtenay och hennes svägerska vexlade gonkast; men japan de hemtat sig från sin förvåning, hade