Aftonbladet – 11 november 1868, sida 3

skar blifva en af de aderton? Då kunde. man också få veta hvad hvar och en tänkte om sig sjelf, hvilket skulle blifva af stor nytta för den som sysselsätter sig med karäktersskildringar; Och kandidaterna sjelfva visste också förr än nu hvad de hade att hoppas eller frukta. Nu tycker man sig kanske se att akademien vinkar och helt artigt till och med anvisar plats på den lediga stolen, men just som mani vill sätta sig, ryckes stolen undan, och — ja, ni vet följderna af ett sådant der elakt skämt. Man sätter sig visserligen, men icke der man hade ämnat slå sig ned. Allmänheten intresserar sig verkligen för svenska akademien, om det också finnes personer, som pästå att ingen menniska tänker å henne. Det är en institution, som öfverefvat sig sjelf, säga dessa, och likväl kunna de ej neka att den saliga döda har en stark attraktionskraft på de lefvande. Litet hvar inom den litterära republiken har börjat med att göra sig lustig öfver akademien och slutar med. att finna henne högst respektabel Månne det icke finnes nuvarande ledamöter, : som på en tid, då de tyckte att ett vidt svalg skilde dem från det akademiska, sagt l: allt möjligt ondt om inrättningen? Men tiderna förändras och vi med dem. Jag erkänner dock, att det äfven gifves personer, l: som tro sig se på mycket långt håll ochl som redan vid författandet af sitt första! qväde äro öfvertygade om att de en gång skola helsas såsom ledamöter i den vittra areopagen. Dessa tala aldrig ett enda ondt ord om institutionen, skulle de äfven hafva åtskilligt att kriticera på medlemmarne, isynnerhet strax efter hvars och ens inträde i akademien. Det händer att de lyckas få en stol, men det händer också att de sätta sig bredvid på ett mycket obehagligt sätt och upprepa detta ej så sällan. En bland den sistnämnda kategorien kan dock ännu vara trogen öch förhoppningsfull och med tårar i ögonen beklaga hvar öch en af de ledamöter, som döden rycker bort, men jag är icke säker om att det ej är en sorg i rosenrödt. Stackars Beskow! heter det flera veckor efter den ädle skaldens död. Hvilken oersättlig förlust! Jag prömenerade med hoom hvarenda dag på bron. Stackars Beskow! Gud vet om han icke säger till och med: Stackars Bernhard! Men vi lemna de döda. — Tro nu icke att jag menar akademien; I förra veckan firades här en fest, som tidningarne tillbörligt beskrifvit. Jag menar naturligtvis Nils Wilhelm Almlöfs jubileum. Ungefär samtidigt firades i Kjöbenhavn en annan konstnärsfest, nemligen för fru Södring, hvilken i tjugufem år varit skådespelerska vid kungliga danska teatern. Detta ger mig anledning att fästa er uppmärksamhet, hr redaktör, .på en ömständighet, hvilken ni kanske kunde vidare meddela åt den kuögliga svenska teaterdirektionen och de kungliga svenska artisterna, i fall ni finner så för godt. Men jag måste börja med början. Jag kom en gång. till. Kjöbenhavn öch begaf mig till teatern vid Kongens Nytorv. Det var den gang en af Europas förnämsta scener. Kanske att det är så ännu, men jag undrar om icke. Stockholms dramatiska scen tagit försteget. Då, d. v. 8 för bortåt ett par decennier sedan, funmos der fru Heiberg, Michael, Wiehe, Nielsen, gamle Rosenkilde, Phister och ännu flera ar första ordningen. Af de nämnda lefva numera endast fru Heiberg och Phister, och det är blott den sistnämnde som ännu uppträder. Då förtiden ansågs Kjöbenhavns scen, och detta med rätta, jemngod med Burgtheater i Wien, och den sistnämnda täflade med Theåtre Francais. Det var en stor konstnjutning att sitta i den, kjöbenhavnska teatersalongen, och derför gick jag dit så ofta som möjligt. Om jag på aftonen begaf mig från Hötel Phcenix i Bredgade och hade föresatt mig att gå ned till Toldboden eller ut till Österport ä ler rakt af tage ud i Skoven, ty det var på våren, så öfverraskade jag mig sjelf med att hafva gått åt alldeles motsatt håll och stå på Kongens Nytorv i beredskap att köpa en biljett till Theawet. Så gick det afton efter afton. Det var omöjligt att stå emot. Bland de spelande befann sig äfven en, som jag tyckte, ganska stadgad matrona, ett fruntimmer, som väl borde hafva åtminstone några och fyratio år, kanske mycket mera, fastän hon bar sina år med heder. Det var fru Södring; en förträfflig skådespelerska i gumroller. Jag tyckte riktigt mycket om den gamla hederliga frun, och när jag sedan lemnat det glada Kjöbenhavn, stod minInet af gumman Södrings spel bland de bilIder, som jag längst bevarade derifrån. I Många år derefter uppehöll jag mig åter Inågon tid i Danmarks hufvudstadoch gick l naturligtvis åter flitigt i Theatret. Der J var en och annan förändring: Nielsen fanns licke mer, Michael Wiehe var också död, och amle Rosenkilde äfven. Men Phister var I qvar, och fru Södring. Gumman var lika Ikry som förut, hvilket jag till min stora lädje anmärkte, om jag ock något förunGrade mig deröfver. En väl vårdad ålderdom, tänkte jag. Så kom jag förlidet år låter att sitta på fjerde Rekken på förIste Parquet och förnöja mig åt Phister, I men fru Södring såg jag icke till. ) Nå, gamla fru Södring är väl död nu? I sade jag till en af mina kjöbenhavnska vän,ner, som satt bredvid mig. Gumman kunde behöfva hvila sina åldriga ben. ) Gamle fru Södring! Er De gal? utropade ; min vän. Hvad menar De med det? Han t a i såg riktigt förgrymmad ut. Jag blef helt förbryllad. Hade jag sagt någon så kolossal dumhet? Hade jag gjort i något ondt? Om De vill se gamle fru Södring, fort, for min vän, sedan han något lugnat sig och e kunde bryta ut.i ett godt skratt; så se di i upp till Åctricelogen, Anden Etage! ag följde anvisningen och märkte tvenn fruntimmer, som med stort intresse åsåg