Aftonbladet – 11 november 1868, sida 3

f Vvlagtce UCH HVISKA KAUVCIUN VIISEHUNAS OMEVv Rbdr. Sammanlagda inkomsten till den 1 Nov. var sålunda 18,500 Rbdr. Kabeln arbetade förträffligt och enligt uppgift från en af de större korrespondenterna i Kjöbenhavn behöfdes i medeltal 21a timma för telegrambefordringen deremellan och London. Stockholms-bref. Hi Herr Redaktör! Vi äro ett muntert folk. Då vi i tidningarne icke kunna hålla ut med onda tungor i äll evighet, leta vi rätt på gamla krukor och rostiga jernkaminer, och så börjar spektaklet på nytt. Det är åtminstone ett tecken att vi lefva, ty strid är lif. Om hrr Sander och Dietrichson slutligen lyckas konsumera hvarenda skärfva af sin gamla kruka, finnes det väl flera gamla Krukor i Stockholm, så att det kan räcka till för oss allihop. Låtom oss slunga ett helt stenmuseum i hufvudet på hvarandra! Då kan det riktigt blifva lif i spelet. Hufvudena hålla nog, ty vi hafva hårda pannor, och när det icke finnes en enda bit qvar, af krukorna förstås, då kunna vi börja med vigtigare sa-! ker, med jernkaminer. Det bör göra ännu större effekt, ty det är svenskt jerny: slun-l. gadt med svenska armar; som alltid äro starka armar, enligt hvad skalderna sagt oss. Man har verkligen ingenting annat att tänka på nu hela långa tiden, sedan kyrkomötet på ett så lyckligt sätt öfvertygade oss om att allt är som det skall vara, blott skarpskyttarne icke excercera under det presterskapet offfeierar, och sedan man, tack vare samma kyrkomöte, funnit att Victor Rydberg ser ut! som en annan hygglig menniska, utan tecken till något diaboliskt i sitt anspråkslösa väsende. Men, hr redaktör, jag är nästan rädd för att kyrkomötet tyckte Victor Rydberg se alltför hygglig ut och att man derför blef alltför artig emot honom. Victor Rydberg kan aldrig, såvida han fortfarande skall vara Victor Rydberg, d. v.s. vår förnämste kämpe i den riktningen, komma öfverens med kyrkans nuvarande fäder. Vare det långt ifrån m Vic1: bekla-: eenden mig att i ringaste mån hysa tvifvel o tor Rydbergs sjelfständighet, men jag gar hvar och en som skall utbyta smål och handtryckningar med sina motståndare. Jag vill visst icke vara någon grobian, som önskar att man alltid skall visa tänderna och knyta näfven åt dem som äro af olika tankar med oss, men jag undrar om det icke å andra sidan är nästan värre att från motståndarne skaffa sig beröm för sin stora moderation och med vänliga miner nödgas be-l. svara de deltagande frågor, som göra sig underrättade om ett helsotillstånd, hvilket i sjelfva verket bra litet intresserar den frågande. Jag tror att hrr Sanders och Dietrichsons metod onekligen är att föredraga. Raskt framåt! Krukan i högsta hugg! Akta hufvudet, herre! Det är hvad en författare kallat soldatens lofliga åstundan att såra och döda. Personer finnas, jag vet det mycket väl, som anse allt temligen likgiltigt. Men det är också de som tycka ej blott den kyrkligd, utan äfven den religiösa frågan vara något likgiltigt. Liksom verkligen det finnes ersoner, hvilka äro så fasta i ton, att de icke erfara någonting af tidehvartvets tvifvel och ängsliga sökande, finnas också de som ej känna sig berörda af det religiösa problemet af den orsak, att de åtnjuta fördelen af en dåsig natur eller ock emedan de utgöra de komplettaste moraliska medelmåttor, inga bofvar, nej långt derifråu, mycket respektabla (i den engelska bemärkningen åtminstone), men dock ganska klena i moralen. Det är begge dessa kategorier, den sistnämnde, som utgöres af den overksamme i religiös apati insomnade mängden, och den förstnämnde, åt den traditionella trons slentrian öfverlemnade idividen, som hämma vårt framåtskridande. Det är ingen ny upptäckt, hvarötver jag ämnar skryta, men det är så mycket värre, att det är ett faktum, hvilket nu alltför länge existerat. Gå vi då alldeles icke framåt? Jo, hvem kan neka det? Men vill man verkligen se sakerna sådana de äro, lärer väl ej heller kunna förnekas, att vi långa tider stå stilla i ofruktbar beundran och förtjusning öfver något steg, som vi lyckligtvis redan tagit, och tycka, att det väl icke kan vara så brådtom att taga ett nytt steg. Vi kunna ju alltid sysselsätta loss med att betrakta några kämpar, som föra en het strid om en gammal kruka? Vi äro ett muntert folk. Jag är en man af folket och måste också vara munter, hvilket för öfrigt visst icke strider mot min natur. Jag är svensk till I kropp och själ. Men äfven om jag drager I mig ifrån ofvananförda allvarliga funderingar, följer med i det glada Stockholms-lifvet och låter hvarje dag hafva sin egen omsorg, I kan jag likväl hafva mina svåra stunder. lisynnerhet då jag tänker på att jag icke ännu är nog lycklig att kunna meddela er hvilI ken den lycklige dödlige är, som skall blifva en af de aderton lycklige odödlige efter baron v. Beskow. Det är dock nu två veckor sedan vi förra gången talade om den saken, och jag har ännu icke kommit ett steg när-I mare vissheten. Genom vänner och vänners I I vänner har jag sökt lura (ursäkta uttrycket. hvilket är mera diplomatiskt i innehåll än i form) hemligheten ur grefve: Manderström -I men det har ännu icke lyckats. Hamn envit) sas att fortfarande vara diplomat, och jag 1 I står här lika okunnig som förut. Det äl ; förargligt för alla nyhetskrämare, hvilket e t sällan vill säga detsamma som littera:urkrä, mare, ty man vet hvad en litteratör ofta be t tyder i Stockholm, det är förargligt för mi; r I och mina gelikar, att man icke brukar sjel -I anmäla sig till en plats i akademien. On , platsen söktes, kunde man åtminstone helt offentligt diskutera meritlistorna, och hafva någo ositivt att hålla sig till. Då skulle de heta: till erhållande af denlediga platsen svenska akademien hafva innan ansöknings tidens utgång följande personer anmält sig ; j j j j . alla försedda med behöriga frejdebetyg. N t il n vet man ens icke, huruvida den eller den verk ligen vill blifva ledamot. Tror ni det vara all deles omöjligt. att någon kunde hafva förmå MR