Aftonbladet – 11 november 1868, sida 2

kerligen höra en röst, klagande och förtviflad, ropa till oss från Temple-tornet eller Fotheringay om rättvisa och tillit. Hys förtroende till mig, skulle den ropa; tro inte att jag kunde vara så brottslig. Räkna mina sorger, betrakta deras tragiska slut och frikänn mig! Ack, vi kunna det icke. Vi stå bestörta, som Othello, och ingen Emilia höjer sin harmfulla röst för att öfvertyga oss. Vi forska, grubbla, tvifla och luta än åt den ena, än åt den andra sidan, tilldess vi bli utledsna och vända våra trötta sinnen till andra bestyr, som ligga oss närmare. Alldeles så som vi göra med dem och andra, som äro i samma ställning som de, gör verlden med oss, då skenet är emot oss, och till denna bittra slutsats kom äfven Dora i sina betraktelser. Om hon blott hade kunnat tänka attverlden skulle tro henne! Men hon kunde det icke. Hon hade icke gjort något försök, och hon skyggade redan modöst tillbaka derför. Hon kunde icke uppäcka något medel mot sin olycka. Hennes lom var fälld för hela lifvet, och det högsta som hon kunde hoppas, var att verlden skulle slömma henne, då fifvet en gång väl vore slutadt. Och en mörk, bitter tröst var detta. Ty när allt kommer omkring, är det dock vifvel underkastadt huruvida dessa kungliga lamer, om hvilka vi nyss talat, skulle velat utbyta sitt smärtsamma rykte mot en kall slömska. Afven såsom föremål för tvifvel ler förakt, torde de möjligen ha föredragit att bli erinrade tramför att sjunka i glömskans haf, sedan de fyllt verlden med sitt namn och sin smärta. Och det finnes intet hopp för mig — intet, intet! tänkte Dora, i det hon glömde att en ställning aldrig kan vara så förtviflad, att let icke finnes något hopp. Mrs Logan skall försäkra hvarenda menniska att jag är