Aftonbladet – 10 november 1868, sida 2

ignora Luisa Cari har emellertid bevisat att ådant är möjligt. I hennes teckning afkaakteren framstå i oaflåtlig samverkan geniet, om sifgifver och skarpsinnet, som begränsar. lennes föredrag gifver verklighet åt lidelens vildaste utbrott, men adlas alltigenom f det djupa allvaret, den storartade enkeleten, Svärmeriet vinner prägeln af andekådniog, i förtviflan uttalar sig ett helt förlärjadt väsen, och hämndkänslan andas hänyckning. Må man gifva akt på den rikelom i nyanceringskonst, som uppenbarar sig, rån det anskri, hvarmed den fängslade zigesenerskan tycktes profetera Manricos annalande såsom hennes hämnare, till de hlida oner, som i drömmen framhviskas, då ett ögonblick af ro förebådar den frid, som snart kall skänkas af evigheten — och må man ;rkänna att signorans hela uppträdande är ett nästerprof, en lysande seger. Den herrliga uten, ömsom smekande, ömsom drabbande med en kraft, som inger häpnad, men alltid jemn, yppig och klar, är i sin genre det skönaste instrument vi förnummit. Signor Mendioroz (Luna) stod under första representationen värdigt vid sidan af denna fulländade konpstnärinna, men har sedermera tyckts mindre lyckligt disponerad. Glanspunkten i hans liffulla och energiska föredrag är sista aktens duo, som derigenom vinner gripande sanning. Signora Domasi (Leonora), hvars första uppträdande var egnadt att nedslå åhörarens mod, har deremot småningom gjort betydande framsteg såväli korrekthet som uttryckskraft. Svårigheterna förbigås numera icke med tystnadens vältalighet och intonationen är mera sällan ande; men dels är föredraget vida mindre ktitalienskt än de öfriga artisternas — hvilket särskildt i allegrot röjer sig — dels finner man ej deri den poetiska tfriskhet och Schwung, som hos dem är omisskännelig. Måhända skall emellertid en förhöjande förvandling hos signorans konstnärsskap med tiden sälla sig till det stora antal, angenäma öfverraskningar, den italienska operan redan företett. Signori: Bentami och Colon äro här på det hela hvad de i föregående uppgifter varit. I sista scenen höjer sig den förstnämnde ar tisten likväl momentelt till en dramatisk ståndpunkt, som vittnar att det icke är blott såsom sångare nan har en vacker framti. att påräkna. Sigoor Rosas balettmusik behagligare än den dans, som deraf ackomPanieras. Af kören kunde man numera fordra ättre prestationer än den i sjelfva verke gifver. Mis-en-scenen förtjenar aktningsfulli erkännande. VIBRERAOVALDENSTET DNS