Aftonbladet – 10 november 1868, sida 2

sommaren 1790 seglar hela svenska flottan under konungens eget befäl öfver Bottniska viken. Afsändande Tschitschagoff såsom befälhafvare öfver eskadern i Reval, döljer ej den uppskrämda kejsarinnan för honom sina farhågor att den svenska lottan är trefaldt öfverlägsen den eskader, hon sänder honom att kommendera. Gud: är nådig, mamma lilla, de skola ej uppsluka oss, svarade amiralen kejsarinnan. Den 2 Maj 1790 stod striden i Revalska viken. Efter förlusten af ett fartyg med 64 kanoner måste Gustaf III draga sig tillbaka. Han skyndar att dölja sig i Wiborgska viken. Tsckitschagoff förföljer honom och vinner den 22 Juni öfver honom en afgörande seger, 7 skepp och 3 fregatter tagas, 2 bli uppbrända. Vid en cour i Vinterpalatset år 1792 fick Katarina II sigte på skalden Derschavin, förde honom med sig i en af eremitagets salar, visade honom Tchitschagoffs byst, berättade hvad amiralen svarat henne då hon sände honom att taga befälet öfver revalska eskadern och befaller honom att uppgöra en inskription till denna byst, hvari aniralens uttryck borde bibehållas. Jag uppgjorde 40 inskriptioner och framstälde dem för kejsarinnan, berättar Derschavin, men de behagade henne ej och hon författade en sådan sjelf. Denna inskription inristades på amiralens byst och öfvergick till hans grafvård. Gud är nådig, de skola ej upp: sluka oss — utgör sålunda en historisk tillhörig het till amiral Tschitschagoffs namn, och hans höghet generalamiralen utber sig nu eders majestäts tillåtelse att dessa ord finge inristas på den byst af amiralen, som skall ställas i förstäfven på der fregatt, hvilken bär hans namn. Tiderna hafvå förändrats!... Ryssland behöfver numera ej frukt: att någon skall komma på den tanken att vilje uppsluka det, och vår nationalstolthet består ni deri, att kolossen bland riken och folk, Ryssland kan högljudt inför hela verlden förklara, att äf ven han ej önskar uppsluka någon annan. Vårs förfäders bedrifter ha skapat vår nuvarande mak och vi upphöra ej att med vördnad och tacksam het påminna oss ärofulla män i vår historia. Reflexionerna öfver slutbetraktelserna i dett: tal göra sig sjelfva. Ryska trupperna stå detta ögonblick vid gränserna till Afganistan och den ena efter den andra af Medel-Asien småfurstar skyndar att infinna sig i kejsar staden. Genom generalguvernören öfver Tur kestan, general von Kauffmann, som nu be finner sig här, erfar man att sakerna der bort stå som de stått efter segrarne i våras. Nå gra öfverenskommelser har emiren i Buchar till sin egen förlust ej velat uppgöra. I all händelser ges det väl blott en utgång. An märkningsvärdt är det emellertid att sådan händelser här väcka föga uppseende, knapp nog att någon ens nämner derom. ATVBEMELDE STETTIN VIDERE