Aftonbladet – 9 november 1868, sida 2

TI derifrån sprida sig i allt vidare kretsar, tilldes: ryktet, likt ett haf, omgåfve henne på alle sidor. Han hade lofvat att skaffa henne upprättelse; men någon sådan stod icke i han: makt att gifva henne. Han var lika hjelp lös som hon; liksom hon måste han stå och se på den förstörande verkan som några fö ord hade åstadkommit; slussarna hade en gång blifvit öppnade, och ingen mensklig makt kunde hålla vattnet tillbaka. Vanhedrad,, mumlade Dora för sig sjel i det hon tog händerna från sitt bleka, vanställda ansigte; vanhedrad, och det för alltid. Tant, tant, jag kan inte uthärda det! — Jag måste öfvervinna detta eller döty Dora, sade hennes tant, i det hon knöt sina händer och stammade af den sinnesrörelse med hvilken hon talade, om inte mr Templemore låter dig vederfaras rättvisa — om han inte gifter sig med dig — så skall han få ångra det, det lofvar jag! Då vårt eget sinne är öfveransträngdt och upphetsadt, kan Ingenting förvåna 0ss. Dora hörde hvad hennes tant sade och förstod enne äfven, men hvarken gjorde någon invändning eller fäste något afseende vid den uttalade hotelsen. Den ljöd lik en vanvettig vrede och kom henne icke ens att studsa. Senare, då hela denna sorgliga historias sammanhang låg klar och tydlig för henne, erinrade hon sig endast alltför väl dessa ord. Den enda tanke de nu framkallade var denna förtviflade: Rättvisa? -— huru skall han väl kunna skaffa mig sådan? Jag är tillintetgjord för evigt, och han kan inte göra annat än stå och se pål FJERDE KAPITLEN Ljudet af röster. förde mr Templemore till matsalen och sade honom, att han der skulle