Aftonbladet – 9 november 1868, sida 2

RvR QR Reet med ett slags förakt i hans röst då han e: Florence, detta är för mycket — detta är för mycket. Ja, det tycker jaj också, svarade mrs Logan, i det hon rickade åt hönom — så tycker jag också, och härmed nickade hon åt Dora, Då Dora håde sett Florence träda in och hörde hennes första ord, hade hon känt sig förvånad; men nu flammade en ädel vrede upp hos henne. Hon gick fram till mrs Logan och sade med låg, lugn röst: aMr Templemore kom hit dör att se efter sitt sjuka barn; törs jag fråga hvad ni drar för slutsats häraf? Hon stod blek och en smula befallande inför mrs Logan, men med en min så mycket höjd öfver någonting, hvad det vara månde, som kunde fläcka hennes ära, som en kungs lig lilja på sin stängel. Och i det hon-talax de, lade hon handen på mrs Logans arm och åg ned i hennes ansigte med en blick så gtolt och ren, att om Florence icke hade varit helt och hållet blind, skulle hon ha läst hennes oskuld —men hon gjorde det icke. Hvad jag drar för slutsats!, utbrast hon. Ah, fudbevars, miss Courtenay, jag drar inte alls någon slutsats. Jag hoppas barg att er tillkommande man, hvem det pu må bli, inte måtte dra någon slutsats af dessa midnattsmöten. Då Dora hörde denna skymf från den qvinna, som hade hjelpt till att i förtid lägga nnes bror i grafven, drog hon sig tillbaka och log ett bittert löje; men leendet dog på hennes läppar, då dörren gick upp och Jacques tillika med Fanny, börsammande mr Tem lemores ringning, visade sig på tröskeln. Ty då mrs Logan fick se dem, slog hon till ot flatskratt; ty nu fick hon en verklig häm