Aftonbladet – 7 november 1868, sida 2

iggningen af Petersburg var Ustersjöproinsernas politiska öde afgjordt. Ingen hinrade Ryssland; Sverge var utmattadt och reussen betydde då ännu icke mycket; vid l. e underkufvade ländernas nationella önsk-. ingar, om sådana funnos till hos massan afl efolkningen, fästades icke det ringaste afeende: ja, den preussiska politiken hade i 8:de seklet till och med ingenting emot ett ilväxande af Rysslands makt; — det er-. öll ju också sin anpart vid Polens stycking. Så kom det att införlifvandet af 2883 vadratmil jord med en nuvarande befolking af närmare tre millioner menniskor föriggick utan att deråt egnats någon synnerg uppmärksamhet från Europas sida. De är ifrågakomne landsdelarne med sin 150 nil långa kuststräcka utåt ett starkt trafieradt haf, betinga emellertid i så hög grad tysslands ställning såsom europeisk stornakt, att till och med den orientaliska fråan härvidlag måste träda åt sidan. Sjelfva yngdpunkten af, Rysslands ställning som sjönakt ligger i Östersjön. Svarta och Hvita afven ha endast en sekundär betydelse. Det r icke heller söderifrån eller genom det i lod dränkta Polen som kulturen banat sig äg till czarriket, utan just genom dessa trandländer har den letat sig fram och i Petersburg skapat sig ett brådmoget Zion, nen i alla fall en utstrålningspunkt för Ryssands civiliserande; — der talar dock bildingen till större delen tyska. En blick i Rysslands statskalender skall illustrera detta aktum. Anda intill senaste tid var det nätan blott tyska namn som kommo i fråga lå man genomögnade förteckningarne å det komplicerade ryska statsmaskineriets högre mbeten. Sjelfva armen företedde enahanda örhållande, ehuru, sorgligt nog, för denna istnämnda äfven en ganska väsentlig qvot ef svenska namn gör sig gällande; den utgöes af de säkerligen till ett antal af öfver 0. — uppgående finska officerarne i rysk jer land de tyska namnen förekomma våg — af stark klang i senaste tid. Totleben, öp ansson från Riga, Schilder, som stupale 1 sista orientaliska kriget, Läders ,m. fl. na alla gjort Ryssland stora tjenster. Afven len beryktade grefve Berg, ståthållaren i Po. len, är lifländare. Detta vet man ganska väl i Ryssland och derföre älskar det sina östersjöprovinser och griper om dem med ett krampaktigt fast handtag. Men den hittills så habile vännen har skrikit till vid den senaste stegringen af denna kärleksyttring. I Ryssland emanciperas nemligen nu för tiden allting. Så vill ock det nu rådande partiet, det gammal-ryska, i dessa trakter påskynda en emancipation från det afskydda tyskeriet.. Härom vore nu i och för sig intet ondt att säga, om rättvisa vederfores de i dessa trakter verkligt nationella elementerna, esther och letter. Men detta är ingalunda meningen, utan det är ryskan som skall ersätta tyskan och det icke allenast vid embetsverken och de högre skolorna, utan äfven i folkskolorna. Den tyska befolkningen har dock att i detta afseende åberopa gamla, häfdvunna privilegier och urbefolkningen har icke visat sig obenägen att lära sig tyska, det medger till och med den ryska pressen sjelf. Det oaktadt ha med år 1867 ryssarhes pretentioner blifvit pockande. : Häraf har nu uppkommit ett ganska egendomligt papperskrig., Den rika jordadeln i Östersjöprovinserna är tysk och, härstammande från de manhaftiga svärdsriddarne, vill densamma icke gerna ge med sig, minst nu, då Preussens, det gamla stamlandets, örnar vunnit så lysande och ridderliga segrar. Ridderskapet i Estland, Lifland och Kurland, måhända det andrygaste slägte i hela verlden, är allena-egare at all jordegendom; massan af folket är frälsebönder och backstuguhjon. Detta ridderskap och öfriga tyskar känna sig nu kränkta i sin nationalitetskänsla — derföre hata de den pågående förryskningen. De ha höjt nationalitetens banern. Det ryska partiet å sin sida höjer en annan tidsenlig fana — demokratiens. Dess organer fordra att bönderna i Östersjöprovinserna skola komma i åtnjutande at samma rättigheter som befolkningen i det öfriga kejsaredömet,, d. v. s. att få ega egen jord. Det är minsann å hvardera sidan ett vackert skådespel för verlden. Skada blott att sriddarne egentligen blott tänka på sina privilegiers upprätthållande, medan Katkoff med sina demokratiska artiklar endast missbrukar frihetens namn, för att genomdrifva sina ryska sträfvånden. På de stackars landtbefolkningarne tänker i sjelfva verket icke någondera parten. Få-bönderna eganderätt till jorden, så är det tyska ridderskapets betydelse bruten — och bönderna skola nog lätt russifieras. En i allo sorglig tafla. Å hvardera sidan framhålles ett af menniskans heligaste intressen såsom skylt, medan derbakom den lägsta egennytta lurar på sitt rof. Det är icke blott ett vanhelgande af en de facto hårdt förtryckt nationalitets, den estniska och lettiska, rättigheter, utan det är äfven ett hån emot hela den bildade verlden att för sådana ändamål höja sådana fanor. Striden föres i främsta rummet af några nordtyska blad, Kreuzzeitung, Ostsee Z. m. fl. och deras korrespondenter från Östersjöprovinserna, å ena sidan samt Katkoff och Golos å den andrå. Den yttre anledningen gaf ett ganska intressant arbete Livländische Beiträge af en hr von Bock, för detta vice president i lifländska hofrätten, och som dragit sig tillbaka till Tyskland samt nu öppet blottar den ryska regeringens i Östersjöprovinserna förfaringssätt, Samtidigt, jemväl i år, har en hr Samarin i Prag på ryska utgifvit ett verk Om Rysslands gränsländer, hvars första band afhandlar de nämnda trakterna, och deri åsigter af en till sin yttersta spets drifven russomani uttalas. Samarin har varit rysk tjensteman under generalguvernören i Östersjöprovinserna, Golovin, men skildes från sin tjenst i följd af intriger från det tyska partiets sida, som i honom hatade författaren till en broschyr, hvilken uttalat sig tadlande om ställningar och förhållanden. S. kallades emellertid till audiens inför kejsar Nikolai — och erhöll åter sin tjenst; ty kejsaren, hvilken Samarin fick se öga möt öga, sag i honom icke en pamfettist, utan en verksam arbetare för ryskhetens sakp, tillägger Golos, : Låtom oss gå några år tillbaka, så skola vi få en tillfredsställande bild af den nuvarrande situationen. I början af år 1850, således under den gammalryske Nikolais regering, emanerade en förordning af följande innehåll (ordagrannt återgifven från Golos n:r 264). Det är ett 1,