Aftonbladet – 5 november 1868, sida 2

itt att vara så och tänka så, och låter sig genom någon bannbulla derifrån afskräcAS. Med harm visa vi den förolämpning tillaka, att vi ej mer tro på den letvande, skaande Guden. Men om en ganska stor del f nutidens kristna ej kan tänka sig Gud i otsägelse med de — äfven gudomliga — aturlagarne och derför förkastar tanken på tt motnaturligt under, så yrka vi dess itt att inom protestantiska kyrkan uttala enna åsigt. Vi tro, att den lefvande Guen äfven i den moderna andeutvecklingen isar sig verksam, och se i det vanmäktiga söket, att tvinga denna baklänges in i-de flutna seklens bundenhet, ett groft missännande af den gudomliga verldsledningen. Vi medge dessa pastorer ingen rätt att xaminera oss, om, vi tro att Jesus Kristus r sann Gud. Ån mindre äro de befogade tt i vårt namn besvara frågan. Men vi ilja ej förhemliga det obestridliga faktum, tt grekers och romares antika hedniska verld ittare lärde tro på Kristus, då han för dem risades som Gud, och att den nuvarande erlden med sitt mer utvecklade gudsmedetande och naturbegrepp vida lättare vines och eldas för Kristus, då han som meniska menskligt framställes. Vi yrka äfven är den nuvarande protestantiska verldens ulla rätt att historiskt uppfatta och menskigt begripa Kristus. Den som bestrider henne lenna rätt, den bringar en ganska stor del vf de bildade till uppenbart skrymteri eller ill frisägelse från kristendomen. Vi vilja värtom, att de bli uppriktiga menniskor samt kristna. Dessa pastorer förekasta oss vidare, att vi j tro på den helige ande som tredje persoren i treenigheten,. Om de sjelfva tro derpå ;ch hvad de derunder tänka, veta vi ej. Men vi veta, att för den nuvarande verlden nar teologernas gamla strid öfver den helige undes natur blifvit alldeles obegriplig och i öljd deraf likgiltig. Vi veta vidare, att skrymteriets, det presterliga högmodets, intoleransens och den ortodoxa förkättringssjukans ande icke är någon helig ande. Vi veta, att i det allvarliga sträfvandet efter sanning, i den fria forskningens ande, i vetenskapens ande är helig ande. På det denna helige ande må i protestantiska kyrkan bli verksam och högtärad, arbeta vi och förtrösta på församlingen, att hon aldrig må låta ur sig bannlysa denne ande eller låta sig trängas från hans ledning. Det är ej sannt att vi åt församlingens majoritet inrymma en godtycklig makt öfver kyrkans tro. Men vi tro, att presterna ej äro kallade att beherifska kyrkan, utan tjena församlingarne. För intet pris vilja vi afstå reformationenB stora eröfring, som befrist lekmännen ur presterskapets träldom, och upphöjt dem till kyrkans myndiga och fullberättigade medlemmar. Det är en arg vanställning af våra tänkesätt, då dessa pastorer beskylla oss att vilja förklara tron och otron likberättigade i kyrkan. Vi fordra blott likberättigande för de särskilda teologiska riktningar och kyrkliga partier som historiskt utbildats inom evangeliska kyrkan i kraft af vetenskapens, bildningens och andelifvets naturenliga utveckling. Vi protestera mot det tilltagsna öfvergreppet af ett kyrkligt parti, som söker genom stela former hämma detta lifs framsteg och hölja vanmakten i sina skäl under käckheten i sina anatemer. 4, Det är vidare ej sannt att vi frisagt oss från reformationens bekännelsegrundn. På protestantdagen i Neustadt 1867 ha vi tillbörligt erkänt reformationsstidens bekännelser såsom frukter af den underbara lifsglöd, som då strömmade genom tyska folkets ådror. Men vi förkasta all afgudatjenst, som drifves med dessa bekännelser, som oprotestantisk och till sitt inre osann, och yrka vår oda rätt att äfven pröfya deras form och innehåll samt beriktiga dem efter redligt vunnen öfvertygelse. Vi medge ej, att dessa bekännelser, som beteckna deras tids religiösa medvetande, missbrukas till slagbommar för att göra det kyrkliga lifvets rörelse tributskyldig under ett efterblitvet presterskap och stänga andarnes fortkomst. VI prisa unionen högt som en verldshistorisk handling, genom hvilken lutherska och reformerta ortodoxiens exklusivitetsoch fördömelsenit, som under sekler söndrat och äfventyrat protestantismen, öfvervunnits. Vi vilja ock hjelpa att skydda denna vårt sekels eröfring såväl mot öppet angrepp som mot hemlig nnderminering. Vi taga för oss samt för våra trosoch tänkförvandter den fulla rätten i anspråk att vara protestantismens äkta söner, och vi protestera högt och högtidligt inför folket mot tilltaget hos alla hierarkiskt sinnade pastorer i Berlin och annorstädes, som vilja företa att återföra 19:de seklet till det 17:des ståndunkt, det bedröfligaste som tyska folket uppefvat, och göra oss stridig vår hemrättiden protestantiska kyrkan. , Åfven vi förtrösta på salighetens klippa, Men salighetens klippa är för oss ej den döde, i traditionella formlers liksvepning inhöljde Kristus, utan den lefvande Kristus, hvars ande fortlefver i den framskridande mensklighetens ande och, sekel från sekel: sig föryngrande, med odödlig ungdomskraft fortverkar. ERESSEDSSNT SAST En museifråga. Då Ny Illustrerad Tidning saknar utrymme för efterföljande genmäle, ha vi ansett oss ej böra förvägra plats åt detsamma: